Egen lyckas smed

För ca 2 veckor sedan besökte jag mitt lokala gym. Innan dess har träningen varit obefintlig. Jag har verkligen haft en lång svacka. Jag har inte orkat och jag har inte haft lust. Det blev en ond cirkel.

Bara tanken på thaiboxning, kickboxning, löpning, hopprep och gymmet gav mig ångest. Jag blev på riktigt fysiskt illamående, fick migrän eller kramp i magen när jag försökte rycka mig i kragen.

Inget fick mig att komma över tröskeln. Jag blev min egen värsta fiende. Jag sabbade för mig själv. Och värst av allt, JAG tyckte synd om mig själv.

Jag kände inte igen mig själv. Visst, jag har gjort ett par klena försök till att börja träna igen. Men motivationen har inte varit där. Jag har mått mycket dåligt av flera anledningar. Jag har varit svag.
 
Men...


Nu har jag varit på klubben 4 ggr och gymmet 3 ggr på 2 veckor. Det är mer än vad jag gjort på flera år.

Hoppas det håller i sig. Jag mår redan bättre och tycker inte längre synd om mig själv. Jag ansvarar för mitt liv och jag bestämmer hur jag ska må.

Jag vet inte varför jag gick in på gamla bloggen här. Men det väckte många minnen. Bilderna. Texterna. Allt. Jag börjar skriva igen för att kunna minnas även detta om hundra år.
 
Många personer som omnämnts finns kvar. Precis lika viktiga för mig då som nu. Andra har försvunnit helt. Men alla har påverkat mig, på ett eller annat sätt. 

Uppförsbacke

Att plötsligt börja träna efter flera år av soffliggande är oerhört kämpigt. Men jag tar ett steg i taget. 

Kvinnan

 
Kvinnan i mitt liv. Heter Adela och är också omnämnd tidigare. Efter en lång tid av förvirring och förnekelse blev vi ett par. Hon gör mig lyckligast i världen. Vår kärlek ifrågasätts och diskuteras. Men vi håller oss starka, tillsammans. Hon peppar mig varje dag och är ett stort stöd i min träning. Hon packar väskan, ringer och påminner om träningstider, hänger upp mina svettiga kläder och serveras mig god och näringsrik mat varje dag.
 
förutom detta är hon min fästmö och bästa vän.

Mannen

Jag separerade från mitt ex 2010. Han omnämns i bloggen vid ett par tillfällen. Sedan september 2013 heter mannen i mitt liv Zeke. Han är en underbar naken katt som älskar mig villkorslöst. Det är ömsesidigt.

Uppdatering

Crossfit var inget för mig. Jag försökte. Men det var verkligen inte min grej.
Sen har jag spenderat ett par år på soffan. Jag tappade lusten att träna och motivationen var obefintligt.
 
Jag har ett mål. Denna gång också. Mitt första mål var att gå ner i vikt. Check!
 
Mitt andra mål var att ta mig till SM. Check.
 
Mitt nya mål är att gå en match i Thailand. Utan skydd. En thaiboxningsmach. 
 
Jag har aldrig varit särskilt sugen på att dela med mig av privatlivet. Försöker fokusera endast på min träning. Men nu när jag bläddrar igenom bloggen och hittar lite privat är det ganska kul att läsa. 
 
Jag är glad att jag aldrig tog bort bloggen. Att den aldrig stängdes ner och blev avktiverad. Så mycket minnen.

Sen sist?

Allt möjligt har hänt sedan sist. Flera år har passerat. Stora förändringar, massa erfarenheter och lärdomar. 
 
En sak är säkert, kampsporten saknas i mitt liv.

Återkomsten

 
Har precis dammat av handskarna. 

RSS 2.0