Knoddar och matchsparring

Igår hade jag mitt barnpass med knoddarna sedan bar det av mot Olympia för träning. Vi på One Chai har varit lokallösa ett par dagar, så vi blev lovade att gå komma och köra på kickboxningsklubben Olympia.

Det första som hände var att vi fick ställa oss på vågen. Vilket jag tyckte kändes förnedrande... jag menar "Varför då?". Ingen sa varför vi skulle vägas. Men sedan stod det klart att de skulle paraa ihop oss för helt oförberdd matchsparring i ringen.

Det kändes som att de flesta var lite missnöjda med hela situationen. Jag också, lite i början. Men sen blev det jättekul för min del. Jag fick köra med Jenny från min egen klubb, som jag litar på till 100 procent. Så jag kunde verkligen släppa lös och köra 3 ronder. Det var mycket givande för mig, något vaknade inom mig. Efteråt var jag mycket nöjd. Kändes som att jag började hitta tillbaka till den gamla Jempa som gillar att slåss och njuter av att stå i ringen. Adelas kommentar: Du är en riktig publikfriare...

Träningsmässigt (kondition och teknik) kanske söndagen var bortkastad. Rent fysiskt alltså. Men jag tränades psykiskt under de 3 ronderna. Jag kan fortfarande.

I still got it.



Minikrigare


Här är vi en vanlig torsdagsträning med mina små adepter. På torsdagar brukar det inte komma så många, på söndagar däremot brukar det droppa in desto fler. Men som ni ser, det kom 4 tappra minikrigare denna veckan.



Vi blandar klassisk kickboxning med massa lek och bus! Här är det lite sedvanlig uppvärmning, vi joggar runt salen; höga knän, spark i baken, sidohopp och lite sånt.


Mittsträning!


Hinderbanan är ett mycket populärt inslag i barnträningen.


Här får de komma fram, en och en, och visa vad de här lärt sig på dagens pass. Här brukar jag säga åt dem att de får slå och sparka så hårt de vill (det gillar de...)


Självklart har vi fysträning också. Här kör vi utfallssteg. De är så duktiga!

Vi avslutar alltid passet med kull. Det är helt klart grädden på moset för de små. Kull är det abolut mest populära inslaget i barnträningen. De får springa omkring, tjoa och tjimma, hur mycket de vill. Jag är ofta med och jagar dem. De skrattar ofta så de kiknar och blir liggandes på golvet när jag får tag på dem.

Som sagt, jag är mycket stolt över mina små elever. Jag missade förra söndages träning eftersom jag var i Lund. Och det fick jag höra. Jag hann knappt komma in i salen förrän en liten flicka vrålade:

- DÄR är min RIKTIGA fröken JEEEEENNIFEEEER!!!!


RSS 2.0