Rumble of the kings

I år höll inte titeln vad den lovade. Det var rumble of the wimps.

Det bästa på hela galan var Petter och Septembers uppträdande i pausunderhållningen. Mikrofonkåt ekade i hovet och jag fick gåshud!

Men för övrigt - Grymt besviken. Vill ha pengarna tillbaka. Det var för många miss-match. Det vill säga den ena fightern "ägde" den andra och många matcher slutade redan i första ronden. Det bjöds inte på någon direkt underhållning.

Den bästa matchen enligt min mening var Sveriges stjärnboxare Frida Wallberg som kammade hem WBC bältet  lättvikt. Det var oerhört starkt gjort. Vilken kondis de har de däringa boxarna...


Grattis Frida, imponerande.

Kvällen på Hovet slutade i skandal när galans dragplåster kastade in handduken efter ETT (!) knä. Lord of the wimps.

Efterfesten på The Pure var inte mycket bättre. Packade sillar får sumera den utekvällen.




Kramtävling!


Vinnaren i "FÅ-EN-KRAM-AV-JEMPA-TÄVLINGEN" är avgjord.

Här utdelas första priset till vinnaren: PETER WETZELMAYER. (sådana här situationer leder ofta till clinch, detta är en risk man tar när man kramas med thaiboxare)

Grattis Peter!



Håkan-Bråkan


Håkan lär mig att bråka bra!

Idag fick jag köra matchmitts med Håkan för första gången. Det är kanonkul. Håkan är absolut det bästa vaccinet mot "mitts-sjukan".

Har ni aldrig hört talas om mitts-sjukan???

Oj oj oj... akta er. Värre än hong-kong influensan för fighters. Mitts-sjukan får man med passiva mittshållare. Det innebär att mittshållaren inte följer upp, ber om för långa serier och... ah... det blir inte verklighetstrodet. Fightern siktar på mittsar som inte är naturliga, och detta straffar sig sen, när väl gäller. Typ som att man lägger av en serie, BOOM BOOM PAOW och sen släpper guarden (!) och pustar ut.... gör man det med Håkan åker man på en smäll.

Riktigt bra pass idag för övrigt. nöjd!

All style open 2010

All Style Open i Solna hallen. Aww, sweet memories...

Jag var och kollade, men framföralllt hjälpte till i helgen. En öppen kamsportstävling som är lite av blandad karaktär. Jag körde förra året och såg ut som en galen efteråt. Minns ni? Mmm, men kul var det.

Ja, som sagt var det dags för två polare från Stockholm Kick att matcha, det var Zina och Sara. Vi har tränat mycket ihop och jag var helt övertygad om att de båda skulle klara sig fint på mattan. Både gjorde enorma insatser och vann sina matcher.


Stolta brudar!

Härlig stämning i Solna hallen. Blev sugen på att börja tävla själv igen. Allt har liksom legat på is sedan SM i maj. Hittar inte riktigt tillbaka till tävlingssuget... eller träningssuget.

Det var iallafall en härlig dag i Solna hallen, med mycket underhållande matcher. Juniorerna som inte får köra slag på ansiktet var nästan roligast att kolla på. De var helvilda... hahaha.

Linda linda linda...


En lektion i handlindning. Inte det allra enklaste ska ni veta. Vi jobbar nämligen under tidspress. Jag kan tyvärr inte förklara varför jag står upp och spänner mig. Eventuellt blev jag klar fort och blev rastlös.

Nu har jag äntligen en taktik som funkar gällande min lindning. Jag har lärt mig själv att linda från första början. Lindade lite så som jag tyckte. Sedan försökte Peter lära mig på "Kicken" hur man lindande, och jag gjorde väl det ett par gånger och återgick sedan till MIN egen lindning.

Sedan lärde Peter mig ännu en gång på "One Chai" (nästan 1 år senare) hur det skall lindas, och denna gång föll poletten ner (!). Nu lindar jag snabbt och effektivt. Gillar mitt nya sätt att linda. Att lindan ska vara ihoprullad när man börjar är en j-vla fördel kan jag berätta.

 


Uppfriskande

Löpningen igår gjorde sitt! Det var minst sagt uppfriskande. Kändes kul och väckte ny träningslust inom mig.

Idag blir det traditionell thaiboxning med familjen One Chai. Ska bli kul att komma igång igen. Det var ett tag sen sist känns det som.


Här är pappa och pappa One Chai (Håkan och Peter)

De ser kanske snälla ut på bilden men ni anar inte... I de lugnaste haven simmar de farligaste thaiboxarna.

Regn, rusk och löning

Hua!

Jag hatar löpning. På riktigt alltså. Jag tycker att det är vedervärdigt. Jag gör allt i min makt för att slippa, det är verkligen den absolut värsta träningsformen jag känner till.

Löpnning för mig är starkt förknippat med panik, ångest och skräck.

En annan sak jag inte gillar är att bli blöt. Att bli blöt om fötterna är absolut värst. Om jag råkar trampa i nåt blött på golvet måste jag genast byta strumpor.

Så... hur gick löpning i värsta regnvädret till? Någon som får ihop den ekvationen?

Jo, lilla fröken Adela tvingade ut mig i ovädret med full löpmundering. Hon sprang hela tiden en meter bakom och peppade hela vägen. Mitt gnäll besvarades hela tiden  med uppmuntrande ord. Fint gjort. Hade aldrig gjort det själv alltså. (samma Adela som pushade mig igenom karlbergs hinderbana förra sommaren)

Imorgon satsar jag på att komma iväg till träningen och slåss lite. Jag gillar ju som bekant att slåss.

Åter

Jag har inte lagt handskarna på hyllan. Oroa er inte. Men jag har haft vansinnigt mycket att göra. Privatlivet har varit sagt minst sagt omtumlande.

Allt händer på samma gång och något måste åka ner på prioriteringslistan. Nu är allt åter i sin ordning. Jag är på fötterna och fötterna är på mattan! Nu kör vi!

RSS 2.0