Man lär sig av sina misstag...... ELLER?!?!


Ett missriktat knä... ouuufff... En bild säger mer än tusen ord.



Aj aj aj... ispåse i brallan... mmm... lite bättre.. aaah.... zzzzzz....

Gårdagens träning gick bra. Tills jag blev knäad ni-vet-vart och föll som en fura. Sinnesjukt ont.

Hade jag suspen på, som jag LOVADE mig själv att börja använda??

nepp... skyll mig själv.. japp!

Thai gives me good vibrations

Återigen ett riktigt skönt pass på klubben igår. Körde först min träning med tävlingsgruppen, gick kanonbra. Vanligvis värmer vi upp på egen hand i tävlingsgruppen. Vi tar eget ansvar för att bli uppvärmda och gör lite som vi vill. Vi får ibland lite direktiv om att jogga eller hoppa hopprep, men annars är det rätt fritt.

Igår däremot fick vi leka lite, Karim ordnade en stafett som uppvärmning. Korta explosiva sträckor och jag kutade arslet av mig. Så fort det blir en tävling blev vi alla väldigt spring-sugna. Vi mesjoggade verkligen på en individuella uppvärmningen, men sen blev det stafett, då tände alla till. Gav 100%. Massa skoj... Hela passet gick bra. Uppvärmning, skuggbox, mitts, sparring, cllinch och fys.

Efter passet blev jag ombedd att hålla i uppvärmningen för nästa pass - som var ett thaiboxningspass. Jag tog gladeligen på mig uppgiften och värmde upp gruppen. Efter uppvärmningen bad Karim mig att hoppa in för Peter (som var sjuk), så det slutade med att jag fick hålla hela passet tillsammans med Karim. Det var skitkul! Man får ju en liten självförtroendeboost när man blir betrodd att vara hjälptränare. En bekräftelse på ens förmågor. (...så var jag första bästa person som fanns tillgänglig, men jag väljer att se det från andra sidan, att jag är DUKTIGT, med en gnutta storhetsvansinne)

Sedan visade sig att det var ojämna par, så superhjälpten Jempa fick hoppa in än en gång - så jag fick mig ett till träningspass på köpet.

4 timmar thai - I love it...




Thaisöndag


Jempa håller mitts åt Maria

Det var ett skönt och avslappnat pass i söndags. Jag gav 100% hela passet och kände mig ändå fräsh efteråt. Jag var full av energi och tyckte att det var roligt på träningen. Och ni vet väl alla att tiden går fort när man har roligt?

- Så vad ska vi göra nu (efter 200 knän och 200 pushkicks mot ringhörnan)
- Eh, klockan är halv fem Jempa.
- Whaaat?!?!?
- Ja, halv fem. Vi har kört i 2 timmar.
- Redan?

Jag stod och hängde på repen och kunde inte riktigt begripa att passet hade gått så fort.

- Men alltså hur gick det till, jag är inte ens trött. Har jag mjölkat hela passet?
- Nej, det gjorde du verkligen inte
- Hepp...




Typsik Jempa-min. Shyssta blåmärken på benen... Sitt fint Pongo.

Knocken

Ja, det gick ju inte riktigt som planerat igår.

Jag blev nerslagen (nersparkad). Fick en stenhård spark i huvudet som träffade klockrent, benen vek sen och jag åkte rakt ner i mattan med ansiktet först. Det var rätt så omtumlande. Passet fick ett oväntat slut p.g.a teknisk knockout, det var bara att ta sitt pick och pack och hoppa in i duschen. End of story.

Om vi ser det från den ljusa sidan så inträffade detta i slutet av passet, så jag hann köra några roliga ronder innan jag blev golvad.

Så nu blir det ingen sparring på minst 2 dagar, så hjärnan får en chans att återhämta sig.

För övrigt måste jag påpeka att förra inlägget inte hade något med Peters och min Lets Dance bild att göra. Jag hade inte tänkt att skriva om min svacka. Skulle bara lägga upp en rolig bild, be om ursäkt för att jag inte bloggar lika mycket och skriva typ "dags för nya tag", PUNKT SLUT.

Men sen bara blev det. Fingrarna dansde över tangentbordet av sig självt. Det bara kom. Så Peter, känn dig inte träffad av inlägget. Bilden och texten hörde inte ihop. (det är inte tjejen i filmen som har skrivit brevet... ha ha... bullen)

Lets Dance



Vad tror ni om mina och Peters chanser i Let´s dance???

Jag vet att jag ligger lite efter med bloggandet, men det känns som jag ligger efter i allt just nu. Jag försöker desperat hitta tillbaka till det sköna träningsflow jag hade innan. Får inte riktigt ordning på mitt liv. Känns som att någon annan sitter och styr mitt liv med en fjärrkontroll och jag bara "gör" utan att ifrågasätta.

Och den här känslan som har kommit över mig går ut över träningen. Inget känns riktigt kul och allt känns så "rutinmässigt". Jag bara gör - dagarna bara går. Kanske behöver jag en riktigt omgång stryk för att vakna till?

Jag vet inte vad jag behöver just nu, men det känns som att jag har hamnat i någon slags dvala. Och det värsta är att mitt liv är bra, jag har inget att klaga över. Jag lever ett mycket bra liv och det gör bara saken ännu värre. Varför känner jag så här när allt är så bra. Finns folk som har det riktigt svårt "på riktigt" och de klagar inte. Så kommer jag, som har världen framför mina fötter och klagar över att livet inte är "TJOHOOO DET BÄSTA SOM FINNS" just nu. Men det kanske bara är en period, en svacka. Det är liksom inte likt mig, jag är alltid överallt och har hundra bollar i luften och lever ett kul liv. Är det kanske bara en vinterdepression, behöver kanske lite sol och bad. Mmm.. det vore nice...

Sen saknar jag det roliga kickboxningen. Jag kör ju bara stenhårda pass med tävlingsgruppen nu förtiden. Det är sjukt bra träning för mig och jag får träna med de allra bästa. Men jag saknar den lättsamma lekfulla kicken och saknar många av dem jag brukade träna med. Det är bara jag från min "grupp" som kör med tävlingsgruppen och jag saknar det gamla gänget.

Ikväll ska jag köra ett vanligt kickpass och hoppas på att det ska bli kul och befriande. Hoppas på en förlösande känsla efter passet och massa glädje.

Jag tror jag måste kombinera den seriösa stenhårda träningen med lätt och lekfull träning. Utan krav. Bara ha kul. Missförstå mig rätt, jag är glad, tacksam och älskar att träna med tävlingsgruppen. Det var ju mitt mål när jag började som grönjöling. Jag ska fortsätta där. Helt klart. Men jag måste nog slänga in några lättare pass i veckan också. Och bara leka av mig lite, träffa de gamla tjejgänget.

Läste gamla inlägg på bloggen där det står "åh tänk om jag någon dag får träna med tävlingsgruppen" och jag blir alldeles varm i kroppen när jag läser om hur jag kände då. Och nu är jag här, varför är jag inte glad?

Jag vet att min blogg ska vara inspirerande och kul. Så jag tvekar tusen gånger om jag ska publicera eller inte. Ska de få veta att jag är lite off och att allt inte är en dans på rosor? Jag vill ju bara vara den där roliga tjejen som älskar allt jag gör och vill smitta av mig av min glädje och motivation.

Ska jag? Eller inte?

Jag publicerar. Med en rädlsa för att inlägget ska missförstås....

(kampsport är mitt liv, jag ska satsa stenhårt och bli en av de bästa, var så säkra)

Bilder från thaiträning





Mmm... klart man blir sugen.... Det är den där JEMPA jag vill finna.... vart tog hon vägen?

Motivation - ja tack. Och plus meny på den...

Jösses. Superfightern Jempa har hamnat i soffläge och har svårt att ta sig upp. Blev sjuk förra veckan och fick ännu ett avbrott i träningen och har lite svårt att hitta tillbaka. Känner mig oerhört vilsen för tillfället. Och de där snorungarna Hans och Greta har inte lämnat något brösmule-spår att följa...

Men jag antar att alla stöter på svackor i karriären. Hade hunnit ladda så mycket under uppehållet och sedan när inte allt går som på räls direkt försvinner motivationen.

Jag kommer hitta tillbaka. Var så säkra. Men just nu går det trögt. Hans och Greta kommer få så mycket stryck när jag kommer igång igen, på allvar.

En helt vanlig thai-söndag...


Här har vi ett glatt gäng från tävlingsgruppen efter ett lyckat thaiboxningspass.

Jag är, som ni ser, redan ombytt och klar. Jill fällde en rakt-på-sak-kommentar.

"Jempa DU ser förjävlig ut, gå och duscha, gå hem och lägg dig"

I söndags var det som sagt dags för thaiboxning igen. Jag fick hålla i gruppens uppvärning. Det var faktiskt skitkul. Det var inte alls planerat men Karim som är vår nya thaiboxningstränare lät mig leda gruppen till svett. Det gillade jag!

Sträckningen som jag drog på mig har jag värmebehandlagt maniskt så den spökade inte alls. Kunde köra på rätt hårt som vanligt utan att det gjorde ont. Allt som allt gick passet väldigt bra.

Mot slutet av passet var jag som sagt rätt sliten, thiriten droppade av svett och Jill var rapp i käften och skickade in mig i duschen. Hem och sov! Vill du bli bäst måste du sova. Du ser förjävlig ut... (inget gulligull här inte)




RSS 2.0