K1
Framgång
Trodde du att du skulle komma så här långt? - Nej...
Trodde du att det skule sluta här? - Nej...
Men resan har bara börjat. Jag har kommit otroligt långt på 1 och ½ år. Det slog mig idag. Både pyskiskt och fysiskt. Jag har skapat mig en ny identitet genom kickboxningen. Det är den nya och förbättrade Jempa. Jag är fortfarande samma person, fast en shysst uppdatering, det senaste operativsystemet, hajjar ni?
Jag har fått en självförtroende som kan flytta berg, jag har skaffat mig en sund livsstil, jag har fått en kropp som jag kan titta på i spegeln och känna mig nöjd med, jag är modigare, vassare och mer ödmjuk.
Kickboxningen har vekrligen förändrat mitt liv. Jag vet inte vad jag hade för tankar när jag började med kickboxningen den där sommardagen i Juni 2008, men jag trodde aldrig att det skulle "sluta" så här. Att jag skulle brinna så starkt för något och totalt hänge mig till något som jag inte ens var intresserad av innan. Det är lustigt. Hur livet kan förändras.
Kickboxning svensson-style
Jag sitter verkligen och tittar på tangenterna och hoppas på att det ska komma nåt kul. Tänker riktigt noga. Nä, det hände nog inget speciellt igår. Jag brukar allltid ha något intressant eller kul att berätta. Men igår hände inget utöver det vanliga. Det var en helt vanlig dag på klubben.
Ingen började blöda näsblod, jag hade inte glömt handduken, ingen blev inkastad i tjejduschen, jag fick ingen plågsam massage, jag blev inte nästan knockad, jag blev inte nedbrottad av någon, jag började inte nästan grina, jag dreglade inte ner någon annan, jag trasslade inte in mig i hopprepet... allt var bara helt svensson.
Och sådana dagar händer ibland, att man bara är. Inga speciella tankar eller funderingar. Jag gick in, körde min grej, duschade och thats it. Givetvis hade jag kul och mådde bra. Men det var verkligen inget speciellt som hände igår.
JOOOOOOOOO men förresten. Jag kan berätta en annan grej. Jag fick en tröja av min kickpolare Helene! En supersnygg "Superior Wear" zip tröja. Hur shysst var inte det på en skala. Vääärsta!
Hon hade haft den och tränat med någon gång, sedan kom hon underfund med att hon inte passade i vitt (!?), då lämpade hon över den på mig, jag blev givetvis skitglad. Tack Helene!
Snygg va? Helene skämmer bort sin Jempa...
Como estas? Muay (thai) bien!
Jempa och Helene kör mitsträning. Kolla mitt ansiktsuttryck. Killer-look.
<
Ingen har missat svettfläcken på magen va?
Sparkar på allt vad jag orkar!
Man måste älska Helens min när jag boxar på allt vad jag kan, stenhårt!
Och svettfläcken på ruggen? Knäar, knäar och knäar....
Svettiga bilder från en svettig helg. Thai hela helgen. Lördag 10-14, söndag 15-18.
I lördags var vi bara 5 pers på träningen. Lördagarna brukar i regel vara folktomma, man är ju inte så sugen på att dra iväg och slåss när klockan ringer 8 på morgonen. Men det verkar alla förstå. Nåväl, vi fem som var där fick iallafall slita som djur. Bland annat kom Peter på en jätterolig övning där boxningssäcken involverades. Inte att slå på dock, att släpa, bära och lyfta. Jag vet inte vad den där bjässesäcken väger men den är fan större än mig. Övningen gick tillsåhär;
Säcken ligger på golvet vågrät. Jempa greppar kedjorna drar säcken över till andra sidan av lokalen. Framme på andra sidan välter jag upp den i lodrät positon, lyfter upp den och joggar tillbaka med den till andra sidan av lokalen. Kastar ner säcken, lyfter upp den och kör benböj. Visst låter det kul, nämnde jag att säcken väger bly! Och blev tyngre och tyngre för varje gång. Jösses. Trots att övningen var pissjobbig och jag vrålade hela tiden var det roligt.
Intet ont anade jag vad som skulle ske på söndagen...
Lördagspasset flöt på sedan med sparringövningar, mitsträning, clinch och fys.
Igår var lokalen mer välfylld. Vi fick massa fighters på besök som kom och gästtränade med oss. Det var skitkul. Se lite nytt folk. Jag hade tagit med mig min kickpolare Helene. Hon och jag började kicka samtidigt men har båda börjat på varsitt sidospår. Hon kör MMA och jag kör Muay Thai.
Hur som helst. Igår körde vi den roliga säckövningen ,(nu till det roliga) fast UTAN säck. Vi fick ta våra polare. Ni hajjar va? Istället för att bära säcken fick jag bära Helene. Ha ha ha.... Peter vet hur man krydar till träningarna. Touché.
Vidare körde vi på med mitsträning och lite teknikdrillar. Det var ett givande pass och jag gav 100 procent. Det var väldigt frigörande att banka på mitsarna allt vad jag orkade. Kände mig lugn och avslappnad sedan efter passet.
Ligger på golvet, gråter av skratt...
Herreguuuuuuuuuuud vad roligt.... jag dör!
Ingen vinner i sparring
Så efter denna 1 timmes avslappning och njutning traskade (vinglade) jag iväg till klubben. Kände mig typ packad. Helt sömning blick och avslappnad till tusen. Mötte Jacob i trappan som frågade vad fan jag hade sysslat med eftersom jag betedde mig som värsta fyllot. Små grisögon, brett leende, sluddrigt tal och något vinglig gångstil.
Hur skulle nu detta gå???
Faktum var att det gick skitbra. Massagen hade gjort mig lugn och avslappnad vilket reflekterades i min sparring. Jag var lung, eftertänksam och inte alls aggressiv. Massagen hade gett samma effekt som 9 kilometers löpning. Hjärnan var rensad och kroppen avslappnad.
I sparring kan ingen vinna. Det handlar om att träna tillsammans och framförallt "ge och ta". Det är inte givande för någon om man försöker slå ihjäl varandra Men det är svårt att bara ta stryk utan att bli så fruktansvärt "kontringskåt" (ursäkta uttrycket). Man har sin stolthet och prestige. Ibland måste man svälja det för att utvecklas som fighter.
Är man för spänd, eller på dåligt humör kan det vara oerhört svårt att reglera detta. Är man på dåligt humör eller är förbannad rekommederar jag mitsträning, för då kan du dunka på allt var du orkar. Och för varje slag, då du tar i ända från tårna, känner du hur frustrationen släpper. Jag tror ALLA männsikor behöver "döda mits" lite då och då. Det är skönt efteråt.
Ekorrar?
Jag och Helene pose:ar i omklädningsrummet
Skön träning idag. Körde ett väldigt fysiskt krävande mittspass idag. Långa kombinationer och långa ronder. Idag blev jag så där svettig så att man blänker. Det gillar jag. Och svetten skvätter i varje slag, och varje spark. Det är verkligen sånt jag behöver - och mår bra av.
Eftet mittspasset körde jag och Helene lite boxningssparring i ringen. Vi hade väldigt skoj. Ju tröttare vi blev desto fler ljudeffekter blev det.
Jacob som höll i passet som pågick medan jag och Helene lekte kom till oss och sa: Fan ni låter ju som två galna ekorrar!
Din hjärna är starkare
När du är trött i kroppen. När du är så där pisstrött att du inte vet vad du heter.... då orkar du lite till.
Visst är man trött på att höra det? Eller om det gör ont. "Smärta är vekhet som lämnar kroppen". Jösses, dänga gära en till klyscha i fejjan på mig...
Men det är ju faktikst sant.
I söndags, när vi gjorde armhävningar och armarna skakade som mest gav jag mig fan på att klara det. För hjärnan är starkare än kropppen. Det handlar hela tiden om ett krig mellan hjärnan och kroppen. Man klarar alltid mer än vad man tror, om man bara TROR. Det är ofta där skon klämmer.
Dessutom envisades Peter med att gå och "sparka in" mina armar. Jag hade för bred fattning, d.v.s. armarna för brett i sär. Satan vad mycket jobbigare det blev med armhävningarna då. Jag har liksom redan problem med vanliga "normala" armhävningar, när Peter krävde smala armhävningar hade jag nästan redan gett upp. Jag klarar det ju ändå inte, började jag intala mig själv. Men, så tänkte jag, det är bara din hjärna som spökar. Din kropp klarar. Så jag började kämpa, och vråla vid varje armhävning. Armhävningarna blev inte de snyggaste, mest tekniska, eller flest i antal, men jag gav inte upp. Jag körde fast armarna skakade och musklerna brände.
Så fort det börjar bränna till i musklerna lägger många av. Man tror att man är helt slut. Men det hela handlar bara om att ta kontrollen. Det är ju inte farligt när benen skakar och mjölksyran kommer. Men hjärnan stänger liksom av när man upplever smärta och trötthet. Det är bara att kämpa emot och köra.
Självdiciplin, är det så det kallas???
Och egentligen. Nu när jag tänker efter. Den där känslan. Ni vet, när det verkligen bränner i musklerna och man är redo att lägga av. Den där känslan, den är faktikst rätt skön. När man verkligen får ge allt och släppa lös riktigt ordentligt. Den känslan är fasiken underbar.
Hjärnan är starkare än kroppen. Kom ihåg det.
(missförstå mig rätt, klart man inte ska ignorera kroppens signaler, gör det ont "på riktigt" ska du ju givetvis lägga av. ni hajjar. säg ja, annars måste jag banka in vett i skallen på er. hotar.)
Skön muay thai söndag
En push kick kommer lastad!
Och Johanna ger tillbaka.
Roundhouse på väg, i förberedande stadiet. Hämtar kraft.
Svettig Jempa boxas för kung och fosterland
Jempa mot säcken. Vem vinner?
Jempa vilar sig mot repen. Jian ser allmänt besvärad ut.
Mag fys. Jätteskönt att bli boxad i magen. Verkligen.
Och sit-ups...
Allt blir roligare TILLSAMMANS...
Dessa bilder illustrerar vad jag pysslade med mellan 15-19 idag.
Dagens träning var hur skön som helst. Allt gick smidigt, det var kul och jag hade ork att köra. Passet började med att jag fick smärtsam (men nödvändig) massage av Peter. Det kändes riktigt bra efteråt, jag var inte lika spänd.
Idag var det mycket skuggboxning, vilket jag tycker är jättejobbigt. Men jag körde på så gott det gick. Massa mitsträning och sedan säck och magfys.
Jag är oerhört nöjd med mig själv idag. Morgonvikten låg på 61 kg och jag känner mig stark. Självförtroende växer så det knakar. Har helt glömt förra veckans fiasko. Blickar framåt.
Tack Clara för alla fina bilder du tog!
Ett besök i simhallen
This is my kind of swimming...
Idag uteblev muay thai träningen. På grund av ofunktionabel väckningsanordning. Ja, jag skyller på väckarklockan. Tänker inte ta på mig skulden själv, erkänna att jag försov mig. Nej nej, det var larmet på mobilen som inte funkade. Jag hade ställt klockan på 8.00. Men ah, den ringde aldrig. Eller så gjorde den det, men på tok för tyst. För jag låg och sov som en klubbad säl.
Istället, efter en hyfsat lugn morgon begav jag mig till simhallen. Simning är allsidig och avkopplande träning enligt mig. Jag dödade lätt 3 timmar i simhallen. Motionssimmade en hel del, lekte massor och åkte rutchkanor, bastade i ångbastun tills jag började mummla på finska.... sataana perkele, varmt som helvetti, svettinen, herra joumala, ei saa peitää....
Självklart blev det undervattens-kickboxning. Skuggboxades under vattnet. Skvätte som fasiken, såg nog helt galen ut. Jag höll mig i ena hörnet av bassängen för att inte skrämma övriga badgäster. Slowmotion fighting under vattnet är att rekomendera.
Imorgon börjar träningen 14.50. Så det borde inte finnas någon risk för försovning. Time for muay thai! Haaaiii-yaaah!
Thaishorts
Jag skulle hellre dö än att ha dessa på mig.
Världshistoriens sämsta pass
Jag var på vippen att börja böla i slutet av passet av ren frustration. Jag orkade verkligen inte. Under hela passet blev jag uppmuntrad "Kom igen Jempa tänk inte nu, släpp det du har i hjärnan, kör bara". Men det gick fan inte. Hur mycket jag än ville. Jag blev arg när jag inte presterade på topp. Kroppen hängde inte med. Hjärnan gick på högvarv. När vi slet med armhävningar i slutet av passet låg jag på mattan och hatade mig själv. Det gick bara inte.
När passet var slut kändes det inte alls bra. Jag hade bara gnällt och klagat. Presterat långt under min normalnivå. Tårarna var inte långt ifrån. Allt sög verkligen. Jag skämdes också för att jag hade blivit arg flera gånger under passet. (vi kör 3 timmar så jag hann avverka en hel del svordomar) Jag hade förväntat mig nåt i stil med:
-Jempa du behöver inte komma till passen om du ska vara sådär.
Men ack så fel jag hade. Peter kom fram till mig och sa:
- Du, kom ju iallafall. Du kunde stannat hemma. Men du är ju här. Och du gjore så gott du kunde, var inte missnöjd med det. Vi är glada att du är här.
Clara som är Peters bättre hälft gav mig en stor välbehövlig kram och tröstade mig. Det kändes skönt. Peter och Clara är verkligen två riktigt underbara människor. De brukar ha med sig sina charmtroll till ungar också. De brukar leva rövare i ringen och slå på säckarna. Big love for the Wetzelmayers.
Idag har jag varit hemma och vilat. Imorgon blir det förmodligen kickboxning. Måste ta revanch på mig själv för fan.
Nytt proteinpulver
Senast inhandlat: Soyaprotein
Efter varje pass. Mycket vitkigt. Och en banan kanske.
Igår efter passet upptäckte jag att någon måste ha MMA:at på min väska. För jag hade en banan med mig som jag skulle äta efter passet tillsammans med min shake. Men i väskan låg bara bananmos. Feck! Jag var så lagom missnöjd över detta, svor lite grann som jag brukar. Kastade banan-splattret i papperskorgen. Sen suckade jag och gick in i duschen.
När jag kom ut ur duschen låg en sprillans ny banan vid min väska. Någon hade räddat min dag. Ingen ville ge sig till känna men jag hade mina misstankar. Adela.
Som sagt har jag inhandlat ett nytt proteinpulver. Finns inte så mycket att välja på när man är laktosintolerant, men jag har som sagt hittat ett nu som jag kör på. Smakar ju som hej-kom-och-hjälp-mig. Men det är bara att dricka och hålla för näsan. Det är viktigt att få i sig något direkt efter träningen. Så man tillgodogör sig den hårda träningen. Om man inte käkar så är det bortkastad tid. Jag är hopplös på att äta direkt efter träningen så en proteinshake och en banan är en latmasks bästa vän.
Denna vecka har det blivit lagom med träning. Feeling good.
Tillbaka på mattan (ståendes)
Jempa kickar på söndagsträningen, Helen håller mitts.
Nu är jag som sagt tillbaka på mattan. Har fortfarande ont i höften men jag kör så gott det går. Mitt 2 veckors uppehåll drog mig nästan till vansinne. Klarar mig inte utan träningen. Klättrar på väggarna.
Jag har blivit uppskriven som privatintruktör. Lite skrämmande, men smickrande. Alla nybörjare får en kupong som ger dem en gratis privat träning och då är vi ett gäng på ca 10 pers som man kan boka. Det är lite coolt. Men nervöst. Jag är ju nästan utbildad lärare (2,5 år avklarat, 1 år kvar) så jag ska väl besitta en pedagogisk kompetens. Lets put it to the test.
Sen kom tävlingsresultaten upp på hemsidan. Från min tävlingsdebut i somras. Klicka på länken Tävlingsresultat Queen of the Ring - 2009-08-21.
Ide?
Lägret jag skrev om blev aldrig av. Snacka om besviken. Det var riktigt trist faktiskt. Var helt putt hela helgen. Hade packat och alla så säger de DAGEN INNAN att det blir inställt. Taskigt.
Jag har kommit igång med träningen. Körde muay thai i söndags och kickboxning igår. Skönt att vara tillbaka på mattan. Det är där jag hör hemma!
Hjälptränare
Det har varit dåligt med uppdateringar. Jag vet. Men jag har ju varit skadad och det har inte blivit mycket träning. Höften är helt enkelt superkrånlig.
Förra veckan roade jag mig själv med att vara hjälptränare på klubben på några pass. Det var skitkul. Det var mycket tillfredställande att hjälpa till med passen på klubben. Kände mig viktig och det var kul att dela med mig av min kunskap som jag har fått av andra.
I helgen blir det åka av. Jag ska till Västerås på kampsportsläger med Åsa Sandell och Caroline Ek. Det lär ju bli en riktig höjdare. Så gissa om jag ûbervilar min höft nu så jag ska vara fit for fight...
El strecho fantastico
Har strechas det för fullt. Betty, Jempa och Peter
På söndagar har jag efterfrågat gemensam streching. Jag känner att jag verkligen behöver hjälp med denna bit. Det är först nu när problemen lägger sig på hög, som jag fattar... streching är viktigt. (Höften är helt åt h-lvete och knät strular och jag ger mig fan på att jag kommer få mer problem om jag inte börjar strecha på allvar)
Den gemensamma strechingen på söndagar är nyttigt och man tar det mer på allvar om man gör den tillsammans. Annars har jag en förmåga att snacka bort strechingtiden.
Smickrande bild. Jempa har somnat och Betty gäspar (eller kräks?!).
Och andas uuuuuuut....
Peter kollar så att ingen fuskar
En kompis sa detta till mig, Om du vill blir ett proffs måste du:
- Träna som ett proffs
- Äta som ett proffs
- Sova som ett proffs
- Och STRECHA som ett proffs
Så, nu när kroppen är helt trasig. Eller ja, knät och höften är trasig. Börjar jag alltså förstå. Man måste banka vett i huvudet på mig. Nu, när skadan redan är skedd, är det dags att ta sig i kragen och börja ta hand om kroppen.
Underkastar mig till strechingens ädla konst
9 (NIO!) kilometer
Jempas illustration av dagens pass. Totalt färdig.
Idag började vi med jogging. Som vanligt. Och dagen till ära tog vi en ny runda. På niiiiooooo kilometer. Hajjar ni vad mycket. 9 fucking kilometer. Herrejävlar vad jag var slut efter det. Jag har aldrig sprungit så långt i mitt liv. Jag har ingen aning om hur jag lyckades ta mig runt, men jag lyckades. Var helt svimfärdig när vi kom tillbaka till klubben, men så stolt att jag kunde spricka. För jag trodde inte att jag skulle klara dagens joggingpass - MEN DET GJORDE JAG! In your face...
Jempa och Betty. Känner mig så trygg i Bettys famn.
Helen och Jempa (och roliga killar i bakgrunden, Edward busar med Jian, ha ha ha)
Här har vi tre glada brudar efter dagens mycket krävande pass. Vi överlevde allihopa. (med lite gnäll)
Övertränad
Det bara blidde så.
Jag kan ju inte hålla mig borta från klubben.
Har fått bra tips om hur jag ska ta hand om knät. Thamer (tränare) och Melissa (klubbkamrat) tycker definitivt att jag ska införskaffa ett knäskydd och ha under träningen. Det kanske vore nåt. Ja..
Är förövrigt blåtirad och fläskläppad. Mindre snyggt.
Ett spökande knä
Vad nu då?
Mitt vänsterknä har börjat strula. Kan det vara en gammal idrottskada som spökar? Det gör ont inut i knät och på höger sida om knät. Det är väldigt svullet och smärtar hela tiden. WTF. Vart kom det ifrån?
Jag pajjade knät mitt i min innebandykarriär runt 2000-2001. Menisksen var trasig enligt magnetröntgen och jag oprerades. När jag vaknade upp sa de; "Du, det var inte menisken..." Vad i helvete. Tron på den svenska vården sjönk direkt till havets botten. "Men vad gjorde ni där inne då" frågade jag och la händerna på mitt bandagerade knä. "Du hade ett medfött fel där, en flik som vi tog bort".
Jag minns inte riktigt vad vi diskuterade sen, var lite drogad efter operationen. Sjukgymnastik påbörjades och innebandykarriären lades på hyllan. Hade problem med knät en längre tid, jag erbjöds en injektion i from av en nervblockad. D.v.s. de skulle ta bort känseln i knät så jag skulle slippa ha ont. Detta lät lite väl drastiskt så jag bet mig i läppen och tackade nej. Slutade träna, sen lugnade sig allting. (och så blev jag tjock också)
Nu 9 år senare verkar alltså knät spöka igen. Har mitt missbildade knä fått nog av hårda kickar och hårda intervaller?
Förhoppningsvis är det inget allvarligt. Jag ska fortsätta att vila benen och bara köra lite lätt boxning. Jag har inte tränat ALLS på 2 dagar p.g.a. knät, en eloge för det tack. Har ju myror i brallan, eller elefanter...
Gnällspikarnas paradis
Jag har ont, jag är trött och jag är hungrig. Och ja, det är JAG som är president i gnällspikarnas paradis.
Helgens bravader
Helgens träning har inneburit jogging, hopprepning (hopprepshoppande?) och boxning. Eftersom höften strular lite fortfarande har jag inte kört någon bensparring alls. Men boxningen har jag kämpat på med. Och det blir bättre och bättre. Kanske bra att vara skadad ibland, så man kan slipa på andra delar. För jag tycker fasiken att min boxning har blivit bättre sedan jag pajjade höften. Alltid se det positiva i det negativa.
Jill blir ompysslad av Peter. Ont i vristen. Röd är för övrigt en populär färg...
Jill åker till EM i Rom på tidag. Hon ska bli Europas grymmaste. Ingen tvekan om den saken. Kör hårt. Möblera om plytet på dem. 
Jempa ser allmänt kaxig ut. (som vanligt)
I lördags slapp vi joggingen. Istället fick vi hoppa hopprep. Något som jag inte riktigt behärskar ännu. Men det är på bättringsvägen. Jag trasslade in mig ett par gånger, men jag ramlade inte iallafall. Det krävs en hel del teknik för att lyckas med hoppningen. Jag har ju inte hoppat hopprep sen i lågstadiet. Och det är ju ett tag sedan, typ när dinosaurierna gick på jorden.
För övrigt var jag ute och festade med 6 stycken kickboxare i helgen. Dum som jag är skrev jag detta på fejjan, eftersom vi planerade kvällen där. Detta fick min tränare syn på, så jag fick hotfulla sms hela kvällen. Helt befogat när man ska ut och festa och gå upp kl 8 dagen därpå för träning.
'"Så lilla Jempa ska ut och festa ikväll, då kommer jag köra extra hårt med dig imorgon"
Skötsam som jag är kom jag pigg och glad till träning 9.50 följande morgon.
Fruktsallad? Haklapp, vinterjacka och en pilimarisk min. Helt normalt på klubben.
Joggingen idag var riktigt kämpig. Det var jävligt kallt och det regnade. Huvudet och öronen dunkade jag funderade på att ge upp flera gånger. Men tanken på den kommande matchen fick mig att kämpa på, och jag klarade hela rundan 4,5 km, arg som ett bi. I fortsättningen ska jag ha mössa.
För övrigt har jag hittat ett riktigt guldkorn på klubben. Fröken "ingenting är omöjligt" Adela. Hon hjälper mig med rehabilitering av höften, denna lilla stjärna gick och köpte en vetekudde till mig. Är hon inte världens sötaste?
Hon har även lagt märke till min dåliga kosthållning, så igår kom hon över och lagade nyttig och proteinrik mat åt mig. Jag ska ju ner 3 kilo inför matchen, då är det bara att slopa snabbmakaronerna. Förhoppningsvis får Adela ordning på mig och lär mig laga mat. Hon var nämligen en klippa i köket.
Imorgon börjar jag med morgonpromenaderna. De var väldigt effektiva när jag bantade förra gången. Upp med tuppen bara. Med mitt morgonhumör bör folk akta sig ute i spåren.
Vasastans Muay Thai
Jempa och Johanna. Jempa svingar loss - Bang bang! Hårt och snabbt.
Johanna och Jempa igen. Denna gång håller jag mitts, mycket fokuserad. Johanna pangar på.
Pedagogisk stund med Peter. Barnen lyssnar noga på vad fröken säger.
STHLMs Elit har bytt namn till Vasastans Muay Thai. Same shit different name. Så ni vet.
Efter passet i onsdags har jag vilat. Torsdagen innebär soffläge. Skönt.
Idag var jag ute och joggade i halvmil. I mitt lunkande tempo. Har fortfarande problem med höften så jag vill inte forcera. Det ryktas nämligen om match om 3 veckor.
Jag är redan satt på bantning. Arrrrgghhh....
Näsblod
Igår körde jag ett mittspass med Helene. Jag tog det väldigt lugnt eftersom jag hade blivit mörbultad av hinderbanan dagen innan.
Efter passet frågar Jill om jag vill sparras och jag säger bestämt "NEJ!" och slår näven i bordet.
- Men vi kör lite lätt bara, lirkar Jill.
- Aha.. okej då.. Säger jag och trycker in tandskyddet i munnen.
Vi får med oss Julia och Helene i sparringen också. Vi körde några ronder i ringen. Jag väljer att bara köra boxning eftersom jag har ont i höften, knät och hälsenan (1-0 till hinderbanan).
Jill får in en riktig stjärnsmäll på mig så det blixtrar till framför ögonen, jag försvarar mig och får in en smäll rakt på näsan på Jill som får näsblod. GAAAAHHH!!! Tror ni att jag höll på att pissa ner mig eller?
Medan hon går och lägger is på näsan och stoppar upp papper i näsborrarna får jag JÄVLIGT bråttom med att strecha kan jag säga. Helt plötsligt strechar jag jättefint. Haha. Jag vågade inte sparras mer efter det.
Jill är för övrigt helt oberörd av hela händelsen. Hon fortsätter sparras utan att röra en min, medan jag smiter in i duschen. Jill är gjord av svenskt stål.
Karlbergs hinderbarna och gratis massage (!)
Wow! Vilken dag jag hade igår. Jag och Adela hade bestämt oss för att erövra karlbergs hinderbara. Adela är en vältränad liten duracellkanin som menar att ingenting är omöjligt. Hon fick mig att klara saker som jag aldrig trodde att jag skulle klara.
Adela klarar lätt "det irlänska bordet".
Jag blev mest hängandes som en apa. Men jag lyckades till slut.
Jempa krälar i sanden. Ingen hink och spade här inte.
Om det var jobbigt? En bild säger mer än tusen ord...
Lycklig högst uppe på ett klätterhinder.
Vissa hinder trodde jag var omöjliga att klara, men Adela talade mig till rätta och jag klarade rubbet till slut. Det svåraste hindret för mig var en vägg-jävel. Och jag mitt dumma pucko rusar typ rakt in i den och hoppas på att den ska vika sig. Så gissa om jag har blåmärken och bulor idag? Det gäller att hoppa upp och få tag med armarna och sedan häva sig upp. Det var tungt, men det gick!
För övrigt slog jag nytt personligt rekord i armhävningar. Det förra rekordet låg på 8 stycken, och det nya ligger på 11. Jag kan tillägga att jag lyckades med denna prestation EFTER hinderbanan. När man var så lagom mör i kroppen.
Stolta brudar efter 3 varv i hinderbanan.
Efter hinderbanan drog vi till klubben och lajjade lite. Adela den jävla dåren gick ut och sprang 7,5 km. Helt kräjsy. Fattar inte hur hon pallade det. Jag slog på säck, strechade och minglade. Direkt efter träningen när vi kommer ut från klubben blir vi uppraggade av två personen i "axelssons-scrubs":
- Hej tjejer skulle ni vilja ha en timmes gratis...
- JAAAA! (vrålar jag)
- Helkroppsmassage här på...
- Sluta snacka, lets go (avbryter jag)
Snett över gatan från klubben ligger axelssons massage institut. De hade inga bokningar igår på kvällen, men hade massa elever som behövde massera. Så de gick ut och raggade upp folk för gratis massage. Jag var inte direkt svårflörtad.
Kärlek till sporten
Det är som att klubben är en magnet som bara drar mig dit. Jag vill liksom dit hela tiden. Jag kan inte hjälpa det. Jag skulle säkert kunna vara där hela dagarna varje dag om jag inte hade jobb och skola att sköta. Trivselfaktorn är maximal.
När jag inte är där längar jag dit och när jag är där vill jag inte gå hem.
Kan detta vara ett bevis på att jag älskar mitt nya fritidsintresse? Nya och nya, 1 år och 4 månader gamla intresse. Mmm... Jag har hittat hem. Jag har funnit ett lugn i mitt liv. En plats som är bara min och där alla bekymmer låter mig vara. På klubben är jag fri.
Smärtsam vecka...
Thaimassagen i fredags var rena tortyren. Har otroligt jävla pissont i höften nu. Hon hittade massa knölar som hon knådade sönder - aj aj åter aj. Är helt svullen där nu. Den som säger att massage är skönt är helt från vettet. Det var ren och skär smärta i 60 minuter. Jag var på svimmningsgränsen ett par gånger.
Trots smärta pallrade jag mig iväg till thaiträningen idag. Peter tyckte inte ett dugg synd om mig. Det var nämligen han som skickade mig på thaimassagen.
(10 minuter in i behandlingen)
- Friend of Peter?
- Not any more....
Antar dock att lite thaimassage var vad min kropp behövde. Man måste ta hand om kroppen. Annars går den sönder.
Vi körde långa rundan som uppvärmning idag, 6,5 km, och jag skulle nog ha klarat hela rundan med blev stoppad av Peter när det återstod någon kilometer. Jag andades alldeles för snabbt och ansträngt. Peter försökte tala mig till rätta och jag försökte ta djupare andetag. Jogging för mig är på liv och död. Jag tycker det är så jobbigt och ser absolut inget skönt med joggingen.
Alla andra joggar lätt, ser avslappnade ut och andas normalt. Jag tar i för kung och fosterland, flåsar som ett ånglok och svettas som en gris. Jag måste lära mig att andas "rätt" när jag springer... Då orkar jag mer och blir inte lika trött. Konditionen är det inget större fel på, jag måste bara andas lungt och fokuserat och inte hyperventilera. Detta gör joggingen till en dödskamp (känns det som.)
Träningen gick bra sedan. Körde bara boxning idag eftersom höften smärtade. Fysen inriktades på magen. 150 situps med stryk. (Den andre personen slår en hårt i magen, sidorna och på låren medan man gör situps.) Tjejen jag körde med idag slog alldeles för löst så snälla goa Jill kom och visade hur hårt man skulle slå. Aj! Hård kärlek.
Sedan körde gemensam strech och en avslappningsstund. Jag efterfrågade en gemensan streching eftersom jag är så dålig på det, det var kul och strecha tillsammans och det gav mig mer än när jag strechar på egen hand.
Efter passet åkte jag hem till en god vän som är naprapat som pillade på mig en stund. Det gjorde jävligt ont. Men det var nog nyttigt det med...
Imorgon blir det förmodligen vila för på tisdag blir det nåt helt annat. En kompis från klubben, kalaspinglan Adela, ska lura iväg mig till Karlbergs hinderbana. Det lär ju bli spännade... Ska försöka få med mig en kamera så ni kan få se lite pinsamma kort när jag gör bort mig i hinderbanan, eller kräks i en buske av utmattning.
Thaimassage för thaiboxare
Ajjjjj....
AAAAAAAAJJJJ!!!!!
Dubbelpass i "rätt" ordning
Jag tror även detta är syftet med elitgruppens upplägg. Att först dra ut och springa sig dödstrött för att vara lite lugnare under träningspasset.
Sparringnen idag gick mellanbra. Det gick inte skitbra men det var inte asdåligt heller. Men jag var på tok för spänd. Tvekade för mycket och fullföljde inte mina kombinationer. Mot slutet av passet började jag slappna av och körde mycket bättre. Päronnäsan har även givit sig till känna igen. Åkte på en klockren uppercut rakt under näsan. Måste börja hålla guarden ordentligt om jag inte vill få fejset ommöblerat.
Beroende på hur min höft mår i morgon så kör jag ett pass. Vilar fredag. Sen blir det thai i helgen.
I söndags efter träningen hade jag en diffus smärta i vänster höft och det har hållt i sig. Jag har aldrig haft problem med höfterna innnan men jag har som sagt rätt ont just nu. Vet inte vad det beror på. Men jag ska på massage imorgon, då kanske vi får ordning på det.
Söndagskul
'Hampus och Jempa
Tyckte att det var hög tid att Hampus fick vara med i bloggen. Jag skriver ju om honom rätt ofta trots allt. Detta är alltså Hampus, en riktigt grym fighter. Blott 16 år - se upp för honom i framtiden. Se upp för honom nu också för den delen.
Peter tränar Jill. Man måste ju bara älska hennes tröja "Respect all, fear none". Det är tamejfan veckans citat.
Har Jill världens vitaste tänder - Eller är det ett vitt tandskydd??
Tränignen i söndags gick kanon bra. Vår uppvärmingsrunda på 4,5 km gick ovanligt bra. Med stöd och support från hela gruppen. Jag tror att alla någog gång under rundan yttrade dessa ord: "Kom igen Jempa!".
Det är så härligt att jogga med dessa människor. Den sista sträckan har en megabacke som leder rakt upp till 3 pizzerior. Doften från nybakad pizza kommer som en vägg när man kommit up, DÄR tyckte Peter att det var en bra ide att springa intervaller. Tjena. Men jag klarade baske mig det också, fortfarande med pepping från hela gänget.
Stolt som en tupp gick vi ner till klubben och körde mest kondition. Mest säckmisshandel. Sen körde Peter lite extra med Jull och Håkan som ska tävla inom kort. Jag stannade kvar och kollade på dem. Lärorikt och kul.
Peter och JIll i full hålligång
Nytta med nöje. Håkan strechar medan han spanar på sin wifey i ringen.
STRECHNING ÄR VIKTIGT!!! (söndagspasset började med "underbens-massagens-från-helvetet"... p.g.a. jag har strechat för dåligt och fått smärtor i benen. tack för massagen peter, även fast jag inte lät så tacksam medan det pågick)
Länge sen nu...
Sist jag bloggade hade jag värsta päronnäsan, jag ser helt normal ut nu. Eller lika normal som jag såg ut innan kanske jag ska säga. P.g.a. skola och jobb har det inte blivit någon träning alls. Inte ens en joggingrunda. Vilket jag borde kunna ha presterat, men latmasken i mig tog överhanden.
Idag blir det iallafall träning med thai-gruppen. Det ser jag framemot. Gänget där lyckas alltid få ut det bästa av mig. Som att jogga 4,5 km utan att stanna.
Betvilar högst att jag skulle fixa det på egen hand.
Ska försöka hålla tillbaka dregel och tårar denna söndag. Svetten däremot, ska spruta som en vattenspridare.
Rudolf is back
Sen gav sig Michelle in i leken. Jävligt modigt om jag får säga det själv. Michelle är en tjej jag har rekryterat till klubben som blev inspirerad av min blogg. Hon har kört i lite drygt ett år nu och kämpar på väldigt bra. Jag ska se till att hon kör KM snarast. (kolla sizen på hennes knytnäve)
Jempa och Micha
När jag körde med Anna råkade vi skalla varandra några gånger, för vi var så jävla "på" varndra hela tiden. Och en gång hamnade min näsa mitt i skottlinjen. Fy fan vad ont det gjorde, men jag sa inget till Anna utan fortsatte utan att röra en min.
På tunnelbanan hem sen såg jag i fönstert hur näsan hade svullnat upp, och jag snöt blod. Aj aj aj, jag har ont i näsan nu... Ser inte klok ut. Men det var en ren olyckshändelse. Men det smällde till ordentligt.
På tunnelbanan på vägen hem. Snyter blod och ser ut såhär. Jättenäsan. Ser ut som ett riktigt jävla stolpskott,
Dåliga vanor
Jag har kompenserat för viktraset i 2 och en halv vecka. Jag vet inte vad jag håller på med... Magen bara sväller och hänger utanför jeansen. Och jag verkar inte ha någon självdiciplin över huvud taget.
Jag måste hitta en balans mellan hårdbantning och frosseri. Jag gillade att väga 60. Det kändes bekvämt. Hur ska jag bryta denna onda cirkel. Jag är hungrig hela tiden och konstant sötsugen. Men allt sitter uppe i huvudet.
Någonstans verkar jag inbilla mig att jag kan äta vad som helst bara för att jag tränar hårt. Men så är inte fallet. Magen krånglar av all skräpmat och blodsockerfallen krashar mitt humör.
Varje kväll lovar jag mig själv att äta bättre, men varje förmiddag nästa dag skiter det sig. Kanske bara PMS som spökar, 20 dagars pms då... öhhm.. ser ni jag börjar redan bortförklara mig. Jag måste ta mig själv i kragen nu och börja leva det liv jag vill leva.
Det hjälper ju inte direkt att jag är en usel kock. Tycker att matlagning är lika kul som tandläkarbesötk.
Nu ska jag iallafall kicka iväg till träningen. Där kanske jag får lite inspiration.
6 timmars svett, dregel och tårar
Elitgruppen har tagit mig. Käkat upp mig levande. Spottat ut mig, som en blöt fläck på mattan. Helgens träning, 2 gånger 3 timmar har varit den absolut tuffaste träningen jag upplevt i mitt liv. Jag är så trött, blåslagen och trasig. Men jag har lärt mig otroligt mycket. Jag har t.ex. lärt mig att jag orkar mer än vad jag tror.
Vi börjar varje pass med en joggingtur. Den korta rundan är 4.5 km och den långa rundan är 6,5 km. Jag tar mig alltid runt på något jävla vänster hur trött jag än är. Ibland behöver jag lite pep-talk för att orka.
I vårt gäng tar vi hand om varandra, de snabbaste löparna vänder och hämtar upp de långsammare joggarna. Så man behöver aldrig bli rädd för att bli övergiven och borttappad. Efter denna mödosamma runda kör vi thaiboxning resterande tid. Nämnde jag att vi tränar i TRE (3!) timmar...
Lördagen var mest rolig. Dagens roligaste ögonblick var när jag gjorde ett "Family Guy-dyk" rakt ner i mattan. Ramlade pladask på ansiktet. Händerna under kroppen och ena benet böjt. Det såg helt galet ut. Man måste nästan ha vart där för att fatta hur dumt det såg ut. Jag blev liggandes några sekunder eftersom jag (och alla andra) började asflabba. Jag körde sparring med Jill och vanligtvis när hon fäller mig så fångar hon mig och lägger mig snällt på mattan, men inte den gången. (Påminnelse till mig själv: Landa inte på ansiktet)
Det sista vi gjorde i lördags var magträning. Då täckte jag Jill i dregel. Vi skulle stå mot väggen och hålla upp händerna och ta emot boxning mot magen. Och för varje slag jag fick spände jag magen och andades ut, och det blev så jävla jobbigt att jag liksom spottade ut saliv vid varje andetag. Inte så sexigt. Dreglet slungades ut och Jill fick sig en ofrivillig dusch. Efter ett X antal slag mot magen och låren föll jag ihop på mattan och grät en skvätt. Av smärta och utmattning. Men sen var det bra.
Idag, söndag. Körde vi mycket kondition. Efter joggingturen fick vi hoppa hopprep. Jag är ingen hejjare på detta och trasslade mest in mig i hopprepet, men jag gjorde faktikst mitt bästa. Alla andra hoppade skitsnyggt och jag såg mest ut som ett fyllo. Efter hoppningen fick vi släppa alla våra aggressioner på säckarna. Det var kul och jobbigt. Jag slog och sparkade allt var jag orkade. Den där säcken fick smaka!
Sen var det dags för clinch. Och jag var uppriktigt rädd. Vi hade clinchat en del under lördagen och jag hade mycket ont i nacken efter detta och var inte så pigg på clinch idag. Jag var mycket nervös och slösade massor av energi på att vara rädd. Vi körde på och jag åkte på en nacksving som fick ögonen att tåras igen. Det var riktigt jobbigt, men jag bet ihop och torkade tårarna och fortsatte kämpa. Fy fasiken var jobbigt det var. Men jag stod ut.
Vi har kört mycket sparring under helgen och jag börjar sakta men säkert börja hitta ett lugn i min sparring. Eller jag försöker hålla mig lugn när jag sparras.
Och jag kämpar frebilt med sugpropparna. Jag är inte så stabil. Är rätt vinglig och flaxig, fötterna ska vara som sugproppar i mattan. Jobbar på detta.
Peter - Elitgruppens tränare. Den mest pedagogiska tränare jag mött i mitt liv.
Jill och hennes svettfläckar 
Jill och Håkan - Det farligaste paret du kan möta i en mörk gränd i Stockholm
Jempa och Peter ser glada ut efter lördagens pass.
Jag var INTE lika glad på söndagen.... Jag släpade hem fötterna efter träningen. Muttrandes med en soyaproteindrink i handen. Så jävla trött. Helgen prövning har varit kul och mycket givande. Och jag har upptäckt att man kommer långt på viljestyrka. Jag känner mig hedrad att få träna med detta superduktiga gäng, och suger i mig deras kunskap som en svamp. De ger mig så mycket.
Blåmärken
1. Tryck (linda hård med en linda)
2. Is (2 dagar)
3. Varme och växla med kyla (tills blodet försvinner)
Han var mycket pedagogisk och förklarade varför man ska göra allt detta. För det första är det som ett skärsår. Om man skär sig så lindar man ju med linda (tryck) för att stoppa blödningen. Och det är precis samma sak med ett blåmärke, det är ett snitt på insidan som blöder. Så det första man gör är alltså att linda området som är skadad hårt för att stopppa blödningen. Sen är det dags att kyla ner, för att minska svullnaden, och smärtan. Sen efter några dagar är det dags att få lite rorelse i bulan. Få bort blodet som har koagulerat, då är det värme som gäller. Typ varmbad, det ska vara så varmt att man knappt står ut. Då kommer blodet rinna bort till slut. Och växla gärna med värme och kyla. Sen borde man bara som ny!
Efter en läxa i hematombehandling borde jag få ordning på alla mina förfärliga blåmärken. Folk stirrar.
Imorgon är det dags för träning med elitgruppen. Jag har hela tiden varit tveksam till detta eftersom alla andra är så mycket bättre än mig där. Det är i och för sig rätt logiskt eftersom jag aldrig hade haft på mig ett par boxningshandskar för lite mer än ett 1 år sedan. Resten av gruppen är mycket mer rutinerad, de har ett par år på nacken. Erfarenhet framförallt.
Betty sa några sanningens ord: Ju större motstånd vi stöter på, desto mer energi utvecklar vi för att ta oss igenom. (Betty är en mycket klok människa)
Betty, Jempa, Helene och Julia
(bilden är från Girls Night Out galan, Betty, jag och Helene tävlade. Julia är en hängiven supporter och även hon kickboxare)
Att ge och ta
"En till mig och en till dig"
Tycker att den här bilden är lite kul. Vi tänker precis samma sak vid samma tidpunkt. Vi släpper guarden och dundrar rakt på.
Kan säga att det inte är mycket genomtänkta beslut man tar uppe i ringen. Det mesta bara blev. På ren automatik. Upptäckte massa grejer på videon; "Va? Gjorde jag så?" Men det där kommer nog med tiden, och med erfarenhet. Min motståndare kanske hade en gameplan och planerade in i minsta detalj... Vem vet. Jag körde mest på instinkt.
Denna vecka har varit rätt okej. Körde måndag, tisdag, onsdag, vilade igår torsdag, sen kör jag idag, lördag och söndag. Jag kom helt ur form efter tävlingen. Latade mig och åt för mycket godis. Jag har varit mycket odiciplinerad. Så nu är det dags att rycka sig i kragen igen. Imorse var jag ute på en morgonpromenad på 1 timme. Riktigt skön start på dagen.
Ikväll blir det kickboxning. Vet inte vilket pass jag ska ta ännu. Har fortfarande ont i smalbenet, så jag borde iallafall ta det lugnt med sparkarna. Vi får se.
Närsynta pucko
Efter det skulle vi köra lite sparring. Jag, Anna och Hampus. Jag började med att köra en rond med Hampus. Vi körde bara boxning, eftersom jag har en bula lika stor som Mexico på smalbenet. Vi hade jätteskoj hela ronden, men jag åkte på en smäll rakt på ögat som gjorde att linsen hamnade bakom ögat. Morr. Jag gick iväg till tjejernas för att se om jag kunde lirka ut linsen. Men icke.
Annars brukar jag få linsen utboxad, och då är det bara att sätta i en ny. Men denna gång knöglades den in i ögat. Inte så skönt. Jag försökte tappert få ut linsen i några minuter men det var hopplöst. Suck...
Jag hade sett fram emot mer sparring men fick avbryta passet. Linsen bråkade bakom ögat medan jag klädde av mig, medan jag duschade, medan jag drack min proteinshake, medan jag åt min banana, medan jag klädde på mig... och precis när jag skulle gå gled den fram i ögat så jag fick tag på den. Plockade ut den och satte i en ny lins precis när jag skulle gå. Skönt!
Väl hemma var jag fortfarande besviken på att jag inte hade fått köra sparring. Förvisso hade jag kört ett mittspass, men jag hade liksom fortfarande spring i benen. Jag åt middag och kollade på favoritprogrammet -"wipeout". Jag älskar bananskalshumor. Efter programmet hade jag fortfarande myror i brallan. Jag behövde kompensera för det uteblivna sparringpasset.
Jag slängde på mig joggingoverallen och gick ut och kutade som en blådåre mitt i mörkret. Klockan var bara strax efter 21, men det var mörkt ändå. Sprang för livet en runda på 20 minuter. Den satt riktigt fint!!!
Har tänkt att köra ett lunchpass imorgon. Men vi får se hur det blir med den saken. Antingen lunchen eller 18.00-passet tror jag. Oavsett vad blir det inga högersparkar för min del, bulan där talar ett eget språk.
"Så jääla hypo"
Jag är så hypokondrisk. Jag är ju inte ett dugg sjuk. Är hur pigg och fräsh som helst. Var helt övertygad om att jag hade svininfluensan igår, men som sagt, det var en släng av hypokondri. Det är inget fel på mig.
Igår körde vi sparringövningar och fri sparring. Emellanåt åkte jag på storstryk och emellanåt gick det rätt bra. Jag åkte på några ordentliga flygturer rakt ner i mattan. Måste lära mig att stå på fötterna. Sugkoppar som Peter Wetzelmayer säger.
Jag sparrades rätt hårt med vissa vilket resulterade i att jag åkte på en hel del tjottablängare rakt i nyllet. Men jag är helt "inne på" att man måste få stryk - och framförallt kunna ta stryk för att bli en bättre fighter. Man känner sig ofta väldigt levande efter hårda sparringpass, man klarar av mycket mer än vad man tror.
Ikväll blir det träning igen.
Fighter magazine
Men eftersom man är fighter på heltid så satt jag och surfade. Läste kampsportsbloggar, kollade drömmande på budo-fitness, fightgear och jabb på utrustning och kläder jag vill ha, skaffade mig en prenumenation på fightermagazine (!).
Jag har alltid vela ha en prenumenation men det har aldrig blivit av. Kostar pengar och som student badar man inte direkt i kontanter (mer skulder till CSN)... Men eftersom jag tyckte så synd om mig själv, för att jag missade träningen, så signade jag mig som prenumenant. Jippie! Längar tills första tidningen dyker ner i brevlådan.
För övrigt är jag allmänt seg. Är det svininfluensan som lurar eller bara brist på engagemang? Jag kan ju inte direkt skylla på att jag fortfarande är dränerad efter tävlingen. Vågen stod minsann på 61,2 i lördags.
Hmm, jag får väl se hur jag mår när jag vaknar imorgon. Om det är svininfluensan borde jag rimligtvis vara dundersjuk imorgon. Är jag pigg och frisk fick jag väl en släng av lathetsviruset. (Virus går inte att behandla, bara symptomen...)
Busbilder och träningsvärk
Jempa, Anna (vm-bruden) och Helene
Klubbens busungar! (Om jag bara ägnade lika mycket tid åt träning som bus... då jäklar) Enligt fotografen såg Anna så liten ut på första bilden så jag och Helene plockade upp henne. Hon väger ju typ ingenting. Detta var bilder från lojtränignen i torsdags.
Igår körde jag med STHLMS elitgrupp för första gången. Jag har bara en kommentar: Blåmärken och träningsvärk.
(men kul var det!)
Idag är det träning med elitgruppen - på´t igen bara.
Filmvisning och kokobollar
Igår efter träningen gick vi hem till Jills kille, Håkan. Vi åt tårta, bullar, drack läsk och tryckte i oss kokostoppar. Eller ja, det var väl bara jag som käkade kokostopparna (laktosfria). Det är sådana där med vitt skum i och kexplatta.
Eftersom jag är en rätt klantig person hade jag lyckats mosa alla kokostopparna, men de smakade gott ändå. Det var helmysig stämning och kalorierna flödade.
Jag, Helene, Jill och Håkan kollade på matcherna från GNO - Queen of the ring. Betty skulle varit med oss men hon kunde inte komma. Hennes dotter var sjuk, så vi saknade Betty.
Det var kul att kolla på matcherna tillsammans och jag tycker faktikst att alla tuffa kickboxare gjorde ett bra jobb i thaiboxningsringen. Det var allas första thaimatch and we will be back. Det var kul att se sig själv på stor platt-tv (tack Håkan). För övrigt sög vi alla när det gällde clinch och knä-delen.
Efter GNO-analysen kollade vi på Jills matcher från thailand. Det var rena slakten. De stackars thailändarna som gick upp i ringen mot Jill blev slarvsylta. Mama mia.
Nästa år vill jag åka till thailand. Jag ska börja spara pengar nu.... (så kanske det blir verkligehet).
Acne
Ända sedan jag började sparras på allvar har de dykt upp som små hattifnattar i fejset. Och egentligen är det inte så konstigt med tanke på att jag har smutsiga handskar i ansiktet hela tiden. Man skulle be någon av de där rabiata städtanterna på tv att svabba av min handske och skicka det på analys, oj oj oj, de lär nog hitta både det ena och det andra. Rabies, sorkfeber, bältros, vita-prick-sjukan, malaria och mul-och klövsjuka.
Finnarna börjar precis vid örat, ner längs hela käken och på hakan. Precis där man håller guarden. Detta tycker jag inte om. Har just nu 4 stora finnar, en på varsin sida om käken och två på hakan. Lysande röda och de gör ont som fan.
Jag hade inga direkta problem med acne under tonårstiden och tänker fan inte få det nu heller. Så jag skuttade in på apoteket och köpte mig detta:
En acne-gel att stryka på finländarna i fejjan. Nu ska ni döden dö.
Så min fråga är; Är acne en direkt bieffekt av sparring???
För övrigt tränade jag igår. Ett lugnt mittspass och lite lätt sparring istället för fysen. Imorgon ska jag träna med STHLMS elitgrupp för första gången. Spännande!
Loj
"Loj = Halvdan och tramsig".
Jag körde ett mittspass och var mcyket lat och gnällig. Men vi har väl alla sådana dagar? Man kan inte ge 100% jämt. Mittspasset gick inge vidare eftersom mitt engagemang låg någonstans ute i omklädningsrummet, jag tog inte med mig det in på mattan.
Efter mittspasset skärpte jag dock till mig. Jag körde sparring med vår lilla VM-tjej. Anna Christiansen ska köra VM i kickboxning nu i höst och det är jävligt coolt. Ruskigt snabb liten sak, som är expert på att sätta kroppsslag på mig. Vi sparrades iallafall några ronder och det kändes bra.
Idag låg jag på soffan i mina rosa pyjamasbyxor och pillade mig i naveln. Tänkte på passet igår och att jag inte hade gett 100%. Detta resulterade i att jag snörde på mig joggingskorna och gick ut och joggade i 45 min. Väl hemma igen, i soffan, färdigsprungen och duschad, så känner jag mig ganska nöjd med mig själv.
Imorgon ska jag träffa Jill, Betty och Helene och kolla på bilder och videos från GNO. Det ska bli mysigt!
Kodak moment
Visar vad "Skåpet" ska stå. (ordvits)
Euforisk
Och min drog är FIGHTING.
Jag har känt mig euforsik, alltså lycklig, ända sen i lördags. Idag när jag var på väg till plugget satt jag och små-log hela vägen. Satt och tänkte på min match. Spelade upp matchen i huvudet när jag satt på tunnelbanan. Den där perfekta pushkicken som fick min motståndare att göra en 360. Pang i magen och snurr. Mmm...
Thaiboxinngsgalan blev en personlig succe. Min matchdebut. Den var underbar. Jag har kollat på klippet från matchen flera gånger och ser hela tiden nya grejer. Jag studerar vår match och har absolut fått upp ögonen på vad jag måste öva på.
Tjejen jag mötte var thaiboxare och hade grymt fokus. Hon var förbannat duktig och vältränad, men jag lät henne inte köra över mig. Hon hade tävlat tidigare och utstrålade en enorm självsäkerhet. Men jag lät mig aldrig skrämmas. Jag visste att hon var duktig men det sket jag fullständigt i när klockan ringde.
Jag fick en otrolig bekräftelse utav hela erfarenheten. Jag kan lyckas och jag kan åstadkomma saker. Jag lyckades gå ner till viktklassen och jag lyckades fullfölja en hel match och hålla huvudet högt. Jag har åstadkommit saker jag aldrig trodde att jag kunde. Jag kanske låter värsta blödig nu, men den här tävlingen var en stor grej för mig.
Jag är absolut sugen på att tävla igen. Denna gång ska jag förbereda mig bättre. Uppladdningen inför matchen bestod av hårdbantning och fettförbränningsträning. Nästa gång ska jag träna kondition och teknik så jag är bättre förberedd. Konditionen svek mig i tredje ronden, och det ska inte hända igen.
GNO - Queen of the ring
Igår fick jag äntligen göra min tävlingsdebut. Jag vägde in på 59,5 kg. Jag lyckades ta mig ner till -60 kg. Det var en vinst i sig. Gissa om jag attackerade min kylväska (full med mat) så fort jag hoppade av vågen. Mmm... mat och dryck. Jag hade ju självplågats i bastun, samt fastat sedan kl 18 dagen innan. Gissa om jag var hungrig och törstig?
Läkarundersökningen gick tip top. Jag var tävlingsduglig (som det stod på pappret).
Sen var det dags för match. Turnering i D-klass. Jag var match nummer 3. Jäklar i min låda vad nervös jag var. När de ropade upp mitt namn fokuserade jag till max och gick ut i ringen och gjorde mitt jobb. Jag hade enormt publikstöd. Tack alla som kom. Ni är guld värda.
Jag kämpade och slet i 3 långa ronder och bjöd på en shysst match. Ronderna är 2 min långa, men jag lovar att det känns som Mcdonalds-minuter. Fasiken vad trött man blir, de där 2 minuterna är så vansinnigt långa.
Jag förlorade matchen på mattan, men det spelar ingen roll. Jag var den gladaste förloraren på hela thaiboxningsgalan. Jag har vunnit så mycket annat. Plus att jag fick platt mage tack vare Jills värsta Gestapo-bantnings- och träningprogram.
Första tävlingen är avklarad och jag älskade det.
Jag gjorde mitt absolut bästa och fightades in i det sista.
Det var så jävla häftigt!!!
Jag är otroligt stolt över min match. Jag gjorde absolut en bra insats för att vara kickboxare. Det syntes dock tydligt att jag inte behärskade clinch och knän. Vänta in bara tills jag lär mig thaiboxning. Då blir det andra bullar. Jempa will be back!
Tack publiken! Jag hoppas ni njöt av fighten.
Sauna
Idag gick jag upp kl 8 och gick ut på min sedvanliga morgonpromenad. 1 timme i rask takt med tyngder runt anklarna. Skönt att det varken var kallt eller regnade idag.
Idag efter kl 18 får jag varken äta eller dricka. Kl 19 är bastun bokad, och där kommer jag sitta tills vågen visar rätt resultat (eller tills jag svimmar). Om jag inte pallar så mycket ikväll har jag även bokat bastun kl 6 imorgonbitti.
Jag har verkligen fått en tuff utmaning som första match. Banta bort 4 kg på 13 dagar. Men jag ska banne mig lyckas. Och ingen behöver tycka synd om mig, det är självvalt, jag kunde ha sagt nej för länge sen.
Imorgon är det dags. Jag längtar. Önska mig lycka till i saunan ikväll.
Min coach
Här har ni min coach, självaste fröken Jill "Bad Luck" Idh, i full fart med att mosa sin motståndares ansikte. Wam, bam, thank you mam.
Hon har stått vid min sida sedan dag ett. Hon har fixat allt jag behöver innan matchen. Ringer kontinuerligt och frågar hur jag mår och om allt är bra. Peppar, stöttar och fixar. Jag har fått privat träning och coachning. Hon såg till att jag fick hem en digital våg för att väga mig. Hon har gett mig utrustning. Hon har verkligen sett till att jag har allt jag behöver.
Jag kan erkänna att jag inte har gjort ett smack inför tävlingen mer än att ha bantat. Det finns mycket som ska göras inför en match och hela det arbetet har Jill tagit åt sig utan att jag ens behövde fråga. Hon fattar alla beslut. Det var hennes fenomenala ide att skriva upp mig på minus 60 istället för minus 63 (där jag egentligen hör hemma), för hon tror att jag klarar det. Hon tror på mig.
Att bli sedd av en person som Jill är en ära. Hon har plockat in mig och Helene som sina små lärljungar. Hon drillar oss, lär oss och spöar skiten ur oss. Ibland undrar jag varför hon lägger ner tid på oss. Jag är glad att hon gör det men jag kan inte begripa att hon på en ledig lördag åker och tränar oss trots att hon har ryggskott. Hon är helt enkelt toppen. Och icke att förglömma - en förbannat grym fighter. (jag lär mig av de bästa)
Tack för all hjälp Jill. Jag ska göra dig stolt på lördag.
Info inför tävlingen
Queen of the ring
29 aug Täby
Invägning 9:00- 10:00
Läkarundersökning: 12:00- 14:00
Matchstart: 15:00
När turneringen är slut blir det FEST!!!
Jempa the kickboxer
Rallarsving de luxe.... ha ha ha. Jag gör egna ljudeffekter också.
62,0
Jag har gått ner 2 kg på 9 dagar.
Jag känner mig trött. Utmattad. Svag. Hungrig.
Jag känner mig som ett roadkill. Totalt överkörd av mig själv. Puhh... Men jag lyckades. Nu väger jag 62 kilo och det är 4 dagar kvar till matchen. Nu måste jag vila. Samla krafterna. Jag kör sista kickboxningspasset idag. Imorgon blir det löpinng och på torsdag och fredag vila.
Snart är det alltså dags. Min första tävling. Enkickboxare ska tävla i thaiboxning. Vi får väl se hur smart det beslutet var på lördag. Men man måste vidga sina vyer. Testa nya saker. Anta utmaningen.
När Jenny (arrangören) frågade mig om jag kunde ställa upp och tävla skrattade jag. Inte en chans. Jag är inte redo för tävling, och definitivt inte i thaiboxning. Jag ville inte tävla.
Men med lite pep-talk och hjälp från alla håll och kanter valde jag att tacka ja. Jag ville anta utmaningen. Testa mina gränser. Hade det inte varit för folket runt omkring mig hade jag nog aldrig ställt upp. Men jag har fått maximalt stöd från alla.
Den senaste tiden har varit minst sagt krävande. Lite mat och mycket träning. Tuff kombination.
Men ingen tycker synd om mig. Detta är en livsstil. Vill man bli bra måste man kämpa och prioritera träningen. Detta blir min vardag om jag väljer att satsa på kick/thaiboxningen.
Jag är förväntasfull inför för lördag!!! Då smäller det. Fan va kuuuul.
Det finns inga dåliga väder...
- Jo det gör det!
(Jempa trotsar monsunregnet 9 på morgonen)
Ursäkta röran vi bygger om
Som sagt.
Hård träning.
Hårdträning.
Jag är trött och luktar konstant svett. Träning på morgonen och träning på kvällen. Sen bantning på det. Om jag hade varit duktig i naringslära hade jag nog inte behövt gå och vara hungrig. Men så är inte fallet. Men jag kämpar som fan. Morgonpromenader, joggingturer, styrketräning och kickboxning såklart.
Kändis
Med tävlingsdebuten kommer kraven
Jag har ordinerats två träningspass om dagen denna vecka och det är bara tisdag och jag är redan trött.
Jag måste gå ner 2 kilo. Jag hade lagt på min lite grann när jag var sjuk. Ni vet hur det blir. Man ligger hemma, hostar, rosslar och har feber. Då blir det lätt lite MDonalds mat och sånt skit för man är trött och tycker synd om sig själv. Så jag gick upp ett kilo till 64 medan jag var sjuk, och fick i söndags reda på att jag ska väga 62 på invägningen.
Så med andra ord är det hård träning och ingen snabbmat eller godis som gäller. Tror ni någonsin att jag varit så sugen på pizza som nu??? Jag är laktosintolerant så det blir inte mycket pizza för mig, men nu är jag kanonsugen på att köpa ett pizzakit och laktofri ost och freestyle:a på en pizza. Mmmm...
Det känns annorlunda nu. Nu måste jag träna. Annars tränar jag mest när jag har lust och för det är kul. Det blir en helt annan grej när det ligger tvång i luften. Det är tuffare och jobbigare. Men detta tillhör kamsporten. Bantningen och hårdträningen.
Jag kommer inte att träna ihjäl mig eller banta bort mig (om det är någon som blir orolig). Jag får ju inte gå under 62 heller. Så det handlar om balans. Och om det nu är någon dum jävel som ska tjafsa om bantning och vikt så har viktklasserna en viktig betydelse; för att matchen ska bli jämn är en förutsättning att man väger lika mycket. Viktklasserna har ett syfte. Man ska slåss under samma förutsättningar. Sen spelar ju kondition, teknik, styrka och erfarenhet en avgörande roll i vem som vinner fighten. Men ni förstår vart jag föröker komma va? David och Goliat ska inte mötas i ringen, man får någon i sin egen storlek. Punkt slut.
Jag skickade in papper till svenska budo och kampsportsförbundet igår för att få tävlingskort. Allt känns så äkta just nu. Det börjar bli allvar. Jag hade helst tävlat på 63 kg som är min vanliga vikt för att slippa den stressen. Men detta är det som gäller om jag ska börja tävla på allvar. Inget mer tramsade. Är jag redo för detta?
Hell yes!!! Bring it on.
Lördagsgodis
Vi började med en lång jogging tur. Efter den joggingrundan kom vi fram till en trappa. (Redan där var jag dödstrött.) Där körde vi Rocky-inspirerande intervallträning. Det kändes kan jag säga. Men för varje trappsteg jag tog hörde jag Rockys signaturmelodi i öronen. Eye of the tiger...
Som tur var fick vi gå ner för trapporna. Skulle vi varit tvunga att springa ner hade jag definitivt snubblat på mina egna fötter och rullat ner för trapporna i 120 km i timmen. Bom, bang, crash, bom. Men som sagt, vi fick gå ner. Och tur var det. Jag har ju en förmåga att snubbla på plan mark i gångtakt.
Efter trappintervallen hittade Jill en backe. (Jill älskar backar) Det var bara att bita ihop och trampa på i backen. Som var nästintill lodrät.
En mörk och brant backe. Tur att man inte har höjdskräck.
Till sist körde vi "idioten" i lätt lutande backe. Ni känner väl alla till idioten...?
Spring, spring, spring....
och vänd!!!
Jill hade verkligen lagt upp ett tufft program åt oss. Jag var mycket stolt över mig själv efter att ha överevt konditionspasset utomhus. Efter joggintur, trappa, backe och idioten fick vi gå tillbaka till klubben. Där blev det sparring. Mums!
Medverkande:
Jempa, Helene, Betty, Kristin och Johanna
Vi överlevde:
- en joggingtur på ca 30 min
- 5 ryck i trappa
- 5 ryck i backe
- idioten x 4 stolpar
- en jävla massa sparring
och vi hade kul som fan.....
(obs. Jill hade ryggskott och kunde inte vara med och träna, men la ändå ner typ 3 timmar av sin lediga tid på att träna oss. Du är guld.)
Årets höjdpunkt
Fröken kaxig tillbaka
Så här uppkäftig blir man efter en joggingtur i skogen. Jag har varit sjuk och inte tränat på 2 veckor och 1 dag. Träningsabstinensen låg i luften. Stingslig som ett bi och myror i brallan. Igår var jag på klubben och kollade på träningar. Jag var så avundsjuk på samtliga.
Idag kände jag iallafall att det var dags för lite fysisk aktivitet. Jag snörde på mig joggingskorna och gav mig ut på en joggingrunda i skogen. Det var rätt tungt i början. Blåste ut snor genom näsborrarna - högst osexigt. Men nödvändigt.
Jag hittade en lagom lutande backe att köra intervaller i. 10 rundor blev det. Nöjd och med en släng av hybris promenerade jag hem från skogen.
Bra start på dagen. Det blir vila fredag och lördag. Men sen är det träning som gäller fram till matchdagen.
Ska anmäla mig till budoförbundet nu också, fixa tävlingskort.
Typiskt
Jag har inte slutat kick-blogga. Jag har blivit sjuk. Feber, snorig, hostig och eländig. Jag tror att jag har fått en släng digerdöden. Så sjuuuuk... okej jag överdriver. Men jag är tillräckligt sjuk för att inte få träna. Vilket suger big time....
Suck, typsikst... host och snörvel,
uuuhh....The ladies
Helene, Jempa och Jill
Anna, Helene och Jempa
Helene, Jempa och Anna
Gissa om vi har kul tillsammans....mohaha ha haaa
Igår tänkte jag ligga hemma i soffan och pilla mig i naveln. Men så blev inte fallet. Med tävling inom synhåll får man sparka sig själv i baken lite hårdare och få arslet ur vagnen. Jag måste ju träna så jag inte gör bort mig på tävlingen sen. Jag måste orka alla 3 ronder. Jag har nu exakt en månad på mig att få ordning på konditionen.
Så igår blev det 20 min cross och lätt styrketräning på gymmet. Bra jobbat Jempa.
Idag var jag nära på att hamna i soffan igen men tvingade ut mig själv på en joggingtur. Bara att snöra skora och sätta på sig overallen. (Det är trots allt den jobbigaste delen av träningen, när man väl kommer utanfördörren går det galant. Det är ATT KOMMA iväg som är svårt) Nu med facit i handen är jag mycket stolt över det beslutet. Bra jobbat igen Jempa.
Jag läste någonstans för länge sen att man måste träna minst 20 minuter för att det ska kallas konditionsträning. Är det så?
Veckan har börjat bra. Träning både måndag och tisdag. Och imorgon blir det sparring på klubben.
(Det ryktas om att Jenny (arrangören) har hittat motstånd åt mig till Girls Night Out - Queen of the ring)
Blanca blanca
Check me out. Snälla Jill kom med present från Thailand. Lysande vita thaishorts. Så jävla läckra. Thanks babe!
Anna, Helene, Jill och jag tränade tillsammans idag. Vi började med löpning i skogen. Jag flög fram genom skogen med mina nya löparskor (och shorts) men sedan när vi kom till mördarbacken var jag inte lika kaxig.
10 vändor i backen, som kändes helt lodrätt , och jag började bli yr redan efter 4e vändan. Mama mia. Men vi tjejer peppade varandra och alla klarade löpträningen galant. Även fast jag höll på att svimma efter 10:an... blev yr i huvudet och höll på att rasa ihop. Men goa Anna hade vatten med sig och efter en klunk fick jag tillbaka känseln i hjärnan.
Det är så mycket roligare att springa tillsammans med tjejerna. Har inte alls samma flås och kraft när jag kör själv.
Väl tillbaka på klubben hann vi med lite bensparring och mittsträning innan vi drog iväg till GNO i täby och kollade på matcher. Det var mycket trevligt och underhållande. Och det hela slutade med att jag köpte bullar till Jills tax. Den söta skogaholmslimpan; Nova.
Blev sjuk peppad inför min egen tävlingsdebut när jag såg brudarna slåss i ringen.
Nu jävlar ska de bli åka av...
Mina första joggingskor.
Så, igår var jag i stan i jakt på joggingskor. Jag visste inte riktigt vart jag skulle vända mig. Men jag hade fått tipset om att gå till ett "riktigt" ställe och springa på rullband.
I affären fanns miljarder skor att välja bland och jag letade ju givetvis bland de snyggaste. Till slut fick jag tag på en försäljare och bad om hjälp. Hon lurade iväg mig från de snygga skorna och hämtade en "neutral" sko och bad mig hoppa upp på bandet och springa.
Efter den korta springturen förväntade jag mig en kommentar som denna:
Du, alltså... du är helt felkonstruerad, du borde inte springa alls. Jag är ledsen men inga skor i världen skulle kunna hjälpa dig just nu. Ehm... schack kanske vore nåt?
Men så illa var icke fallet. Jag behövde en liten korrigering för jag sprang lite snett med fötterna. Men värre än så var det inte. Så hon hämtade 4 par skor som hade inlägg för att neutralisera min snedlöpning. Jag testade och sprang, och testade och sprang tills jag hittade den perfekta joggingskon. 1.100 kr för mina första joggingskor. Men de var det värt, de är grymt sköna och kommer säkert leda till fler joggingturer.
Anledningen till att jag har köpt joggingskor är att jag fick ett meddelande i stil med:
"du är en latröv och du ska springa tisdagar, torsdagar och lördagar"
(Jill är tillbaka från thailand och hon tycker inte om latrövar)
Lata apan
Lata apan tar revansch. He he. Jag hade siktet inställt på träning i fredags men hamnade på något mystiskt sätt på en strand med en bok i handen istället. Så istället för att svettas på klubben, svettades jag på stranden och en fin bränna. Inga kalorier brändes dock.
Så idag straffade jag mig själv med två pass. Ett lättare mittspass först och sen ett hårt mittspass med 20 minuter sparring. Jag kände mig rätt mör efter det. Känns skönt att "ta igen" en lat helg.
Riktigt lyckad träning. Första passet körde jag med Anna som är med i VM-truppen för kickboxning light contact. Ruskigt snabb brud. Nästa pass körde jag med super-skillade Hampus. Han är löjligt duktig och jag trodde fan armarna skulle gå av när jag höll mitts. Hampus coachade mig oerhört bra och jag blev mycket nöjd med mitts-delen. När det var dags för sparring var jag lite för trött för att ge 100%. Men jag försökte iallafall. Efter passet fick jag shyssta tips inför thaimatchen.
Känner mig sådär mysigt degig i kroppen nu. Mjuk som spaghetti. Avslappnad. Mmmm... I´m loving it.
Att vara bäst bland de sämsta
Alla som vill utvecklas inom sin kampsport hamnar där. Du blir bäst bland de sämsta. Självförtroendet toppas. Det finns ett gäng fighters "under" dig. De är rädda för dig och de tycker du är grym. Man blir en förebild och folk ber om tips och råd.
Plötsligt vet de flesta vem du är på klubben. De vet vad du heter. Från att ha varit en osynlig nybörjare som ingen kände, till en fortsättningselev som alla hälsar på. Det är magiskt. Det går inte att beskriva med ord, känslan är helt underbar. Jag har blivit någon.
När man har blivit bäst bland de sämsta väntar nästa steg. Man flyttas upp och möter hårdare och mer erfarna fighters. Det är dem du är rädd för. Tuffa, hårda pitbulls som skulle kunna käka upp dig levande. Du är inget annat än en liten valp. Du är Paris Hiltons lilla fjollhund i Louis Vuitton-väskan. Du får smäll efter smäll, och självförtroendet krossas som en blöt fläck på mattan. Du blir sämst bland de bästa.
För att bli bättre måste du brytas ner. Man måste bokstavligen bli nedslagen för att bli ödmjuk igen. Och jag tror att alla går igenom detta. För att utvecklas måste man möta hårdare motstånd.
Det finns folk på klubben som jag tycker är bäst i världen, jag tror inte att det finns någon som kan slå dem. De är mina idoler och jag vill bli som dem.
Men har vi inte alla en överman?
Då kommer nästa tankenöt. Är din överman en annan fighter, eller är det du själv?
Är det en bättre fighter eller är det ditt psyke som hindrar dig? Hur grym du än blir, hur bra teknik, kondition och styrka du har kommer du ingenstans om du inte har starkt psyke. Eller vad man kallar "att ha hjärta". Du måste tro på dig själv och våga vinna.
Det finns inom dig, antningen har du det, eller så har du det inte. Ditt hjärta styrs helt och hållet av din vilja. Vill du, kan du.
Jag har som sagt bestämt mig för att börja tävla. Det ska bli häftigt. Jag känner mig mentalt förberedd på detta. Den enda vägen är upp. Jag har inget att förlora. Det är bara att kämpa.
Jag tränar inte stenhårt nu och jag är inte i toppform, men jag känner mig stabil.
Ramon Dekkers
Bara titta och njut....
Shit det spelar ingen roll om man blockar, man åker ändå i backen. Vilken kraft!
Det rullar
I början innebar sparring bara skräck för mig. Jag tyckte det var läskgt och jobbigt. Det var alltid en kamp att bara stå ut ett helt sparringpass. Men nu tycker jag verkligen att det är roligt, och jag känner att jag utvecklas. Så alla plågsamma sparringpass har lönat sig.
Jag var även på gymmet i tisdags, så jag tycker att jag är rätt duktig. Det går bra nu, kompis det går bra nu.
Kort om kickboxning
Tävlingsformen uppfanns för att göra det möjligt för olika stilar att mötas. Det fanns också ekonomiska intressen som gärna såg att kickboxningen skulle utvecklas till något som liknade proffsboxning. Till en början var det framförallt Taekwondoutövare och karateutövare som möttes med kickboxningsregler. Internationellt används ofta kickboxning som ett samlingsnamn för kampsporter som innehåller slag och sparkar.
Tävlingsformer i kickboxning är bland annat: kickboxing full contact, kickboxing low kick, Thai-kickboxing, kickboxing light contact, kickboxing semi contact, kickboxing freestyle forms och aero kickboxing.
I Sverige används huvudsakligen tävlingsformerna kickboxing full contact och kickboxing light contact samt kickboxing lowkick
Vill ni veta mer kan ni gå in på svenska kickboxningsförbundets hemsida http://www.swedenkickboxing.se/ (klicka på länken)
Crosstrainer
Fan en crosstrainer skulle man ha hemma alltså. Nu har man ju inte bostadsyta till det. Men ändå. När jag blir rik och berömd ska jag ha ett eget gym hemma. Med en crosstrainer. Det skulle vara nice. Och en boxningsring. Och en boxningssäck. Och lite fria vikter. Och några maskiner. Och ett stall och massa hästar. Och bubbelpool och vanlig pool. Och ett spa. Och ett privat jetplan. Och en yacht. Och en egen ö. Och.... (keep on dreaming Jempa....)
Grymma babes
Idag upptäckte jag hur många grymma tjejfighters vi har på klubben. Vi har riktigt bra brudar alltså. Nu under sommaren har vi bara ett sparringpass per dag, så man träffar fler än vanligt. Det är kul, man hinner sparras med flera och lära känna flera. Idag sparrades jag t.ex med en tjej som är med i VM truppen för kickboxning. Det var jävligt skoj.
För övrigt glömde jag överdel till träningen idag. Vände upp och ner på hela träningsväskan men hittade inget linne. Smartskallen Jempa hade glömt linnet hemma. Suck! Jag tänkte fan inte träna i bara sport-bh. Då kom Helene till undsättning och lånade mig en tshirt. Vilken polare asså,.
Träning igen på onsdag. Det ser jag fram emot!
The ghost?
Ur min motståndares synvinkel efter en rehjäl käftsmäll....
Så suddig, så suddig..... Is it a plane, is it a boat... is it a ghost? Nej det är Jempa. Västen är på och jag är redo för action!
Gårdagens träning gick lysande. Riktigt bra sparringpass. Jag inbillade mig att jag skulle köra dubbelpass, men jag var helt dyblöt efter sparringen. Det fick räcka med ett pass. Onödigt att utmana ödet. Skaderisken ökar ordentligt när man är trött. Skulle vara så surt om jag gick och skadade mig nu när jag har match på gång.
Skönt att ha ett mål i augusti. Då tränar jag hårdare. Känner mig peppad. UG UG UG!
Svettbabes
Jempa & Helene
Helt sänkta efter ett dubbelpass. Vi började med ett mittspass som uppvärmning. Gick galant.
Sedan när det var dags för sparringen drog vi på oss thaivästar. Som skyddar magen och revbenen (när knäna kommer). Vi såg ut som två michelingubbar och körde på rätt hård sparring. Började försikigt men tempo och kraft trappades succesivt upp.
Tanken med västarna är att vi ska vänja oss vid att sparras i dem, så vi är vana när det är dags för thaimatch (man har inte väst i kickboxning).
Vi båda två har blivit tillfrågade att ställa upp på GNO i augusti, Queen of the Ring. Thaimatch, klass D. Störthäftigt!
För övrigt vet ni alla att man svettas som fan när man tränar. Kan ju berätta att transpirationen ökade explosionsartat med västen på. Det droppade om oss...
Reklam!
Passar på att göra reklam för sommaren häftigaste evenemang. Alla ni kampsportspundare -> THIS IS THE SHEEEIIIIT!!!
Kom kom kom!
Tillbaka på gymmet
Då har jag börjat gymma igen. Jag skaffade ju gymkort i våras eftersom jag ville bli en bättre fighter. Men det där gymkortet har icke använts flitigt. Jempa har legat på latsidan men det är dags att ändra på det.
Idag var jag ensam i gymmet. Hur nice är det? Ett helt gym för mig själv. Jag har kort på ett ställe som har tjejgym i anknytning till omklädningsrummet. Det mesta finns därinne så det finns ingen anledning att gå ut och gymma med alla andra. Jag älskar tjejgymmet, alldeles ensam, fick frusta och stöna hur mycket jag ville. Plus att ingen klädde av mig med blicken.
Plus att om ingen är där, kan man ta kort på sig själv utan att skämmas. Mohahaha... jag och min spegelbild.
Träningen gick bra. Brände 300 kalorier på crosstrainern (min favvo) sen körde jag lite lätt styrketräning. Efter passet var det dags för den sedvanliga återhämtningsprocessen....
Att dricka målarfärg (soyaprotein), uuuuhhh... smakar peck!
Det är bara att svälja och hålla käften!
Nöjd med min insats på gymmet. Känner mig fit for figt att sparras imorgon. Det är "Lördagsgodis för tjejer" imorgon. Ni vet, tuffa balla brudar spöar på små kycklingar....
Sparringpass
Appropå Jill, så skulle vi ut och springa innan dagens pass. Jag kände på mig att det var en dum ide med min fot, men jag åkte ändå. Som tur är fastnade Jill i bilkö så vi hann inte springa (oj vad ledsen jag blev, not... puuhh... slapp undan!). Passet började med ett tungt mittsintro på 50 min. Dyblöt av svett blev vi uppmanande av Thamer "Put equipment on! - Easy sparring"....
Drypande av svett satte vi igång. Jill bjöd på en tuff första rond. Jag satte en push-kick (hallelulja!) på hela ronden. Men det är mer än vad jag brukar.
Sen körde jag lite lättare ronder med de andra brudarna. Jag körde med tjejen som jag mötte i KM och utan att skryta för mycket kände jag att jag hade övertaget hela ronden. Kanske var hon snäll, kanske hade jag blivit bättre. Jag satte många tekniker och självförtroendet expolderade rakt upp i taket. Yeeeees....
Svettades som en gris. Klubben var som en bastu. Foten höll hela passet. Svanskotan höll sig lugn. Passet gick bra - Jempa är glad. (om möjligtvis lite för kaxig)
Ont i foten
Känns som att den där foten lever sitt eget lilla liv. Kan jag ha överansträngt den...??
Anyways, därför har träningen legat på is hela veckan. Jävligt trist. Det var så kul att komma igång och träna med Jill och gänget. Hur länge ska den där foten trilskas egentligen?
För övrigt har jag varit hos en naprapat (smärtsamt) som ska försöka fixa svanskotan på mig och även ta en närmare titt på denna mystiska fot.
Om det är någon träning på söndag kommer jag haka på. Tejpa så in åt h*lvete. Ignorera foten. Tejpa den till tystnad.
En dröm
* Att få se en riktigt thaiboxningsmatch i riktiga Thailand. Hur mer äkta kan det bli??? Fy fan va häftigt. Gärna så nära repen att man får svett och blod på sig. (shit va rubbad jag låter). Men det vore så jävla häftigt. Riktigt muay thai i dess rätta natur.
*Att få träna riktig thaiboxning i riktiga Thailand. En vacker dag...
Woooooow....
(Tror ni thailändarna drömmer om att få åka till sverige och se riktig bugg med riktiga pudelfrissor och axelvaddar - och att få äta riktig sill med riktig kokt potatis - och att hinka riktig mellanmjölk med en bamse tidning i handen och blåa plastskydd på skorna? Sverige är så hardcore!)
Den förlorade valpen
Det blev iallafall inte en tvättäkta blåklocka. Bara ett blåmärke i vänstra hörnet. Haha. Men ni ska se resten av kroppen. Yfff....
(litet smakprov)
Jag är den förlorade valpen. Pongo hade inte 101 dalmatiner, han hade 102 och den sista valpen är jag. Jag är mer eller mindre täckt i blåmärken. Cruella de Ville skulle smällt av om hon såg mig. En livs levande människo-dalmatin. Jag skulle kunna vara bodydouble till Pongo just nu.
Blåmärkerna sitter på fötter, smalben, vader, knän, lår, höfter armar, armbågar och i fejjan. Samt en bula i huvudet. MEN... varje blåmärke är en läxa. Det är dagens visdomsord.
Gårdagens teknikdrill
De små kycklingarna Jempa och Helene drillas...
Vi fick festa att fånga pushkicks och roundkicks. Det var faktiskt inte så knepigt när man väl hade fått in tekniken. Det hela handlade om att fånga benet och dra upp det i armhålan (!), sen kunde vi dra till (PANG!), eller skjuta ifrån (PANG!) eller vrida (PANG!) eller det ultimata fälla (PANG!).... ner i golvet.
Helene fick smaka:
Nya shorts!!!
Kolla in! Självaste fröken Idh kom med en present till mig idag på träningen. Jag fick ett par superläckra signade shorts. Woooow! Jill tar hand om fina fans. (och hon slår dem också... hårt...)
Dagens träning började utomhus. Vi sprang en joggingtur i skogen. Jag var helt slut när rundan var över. "Nu börjar träningen" säger då Jill, varav jag nästan svimmar. I gänget har vi Jill, Helene, Bella (rutinerad figher) och jag.
Intervall träning i backe. Hon väljer ut värsta mördarbacken som vi springer upp för 10 gånger. Blodsmak i munnen och flåsandes som ett jävla ånglok kutar jag upp för backen 10 gånger, trots att jag hade fått nog vid 3:e rundan. Efter en grym uppvärmning gick vi tillbaka till klubben och körde lite teknik. Vi fick testa att kasta varandra och fånga varandras sparkar. Väldigt lugnt och försiktigt. Allt detta är nytt för mig eftersom dessa tekniker tillhör Thaiboxning. Askul att lära sig nya saker.
Under dessa 2 dagar har jag fått så mycket stryk, eller ja, stryk var första dagen, andra dagen var det bara konditionsplågande. Men iallafall, dessa 2 dagar har resulterat i att jag lärt mig mer än vad jag gjort på hela denna termin. Jag behövde ett rehjält kok stryk för att börja träna på allvar. Jill bootcamp is dah sheeeeeeiiiit! (tack som fan för de nya shortsen, jag älskar dem!)
Slarvsylta
Det helt klart största prestationen från min sida igår var att stå på benen och inte börja böla. Jag var på vippen flera gånger. Men Jill spände ögonen i mig och morrade "du får böla sen, fortsätt sparras!". Så jag höll mig hela passet, skakade av mig känslorna och fortsatte köra. När väl passet var slut var jag så glad att jag hade överlevt och jag behövde inte böla. Haha. Vi avslutade dagen med en mysig fika istället.
Helenes tankar om gårdagens pass:
"Jenny och Jill är två rutinerade fighters. Jag och Jempa är... fortfarande rookies, amatörer, nybörjare... livrädda. Det var ungefär som att Jenny och Jill fick sig lite lördagsgodis. "Det finns möjlighet att spöa skiten ur två brudar idag, kom igen så kör vi" Haha.. Fast, självklart var inte så de tänkte utan det var nog mest så det såg ut."
En burk med smisk
Idag fick jag ordentligt med stryk. Oj oj oj....
Jill drog ihop 4 läckra brudar för hård (enligt mig) sparring. Det var jag, Jill, Helene och Jenny. Välidgt pedagogisk. Jag fick testa på clinch och knän för första gången i sparring. Det var jävligt knepigt men det gick bättre och bättre för varje rond.
Jag har femtielva nya blåmärken och blev nästan knockad 2 gånger. Första gången fick Jill mig i gungning och jag vinglade iväg men fick en ordentlig tillsägelse av Jill: Du visar INTE att du är skakad. Kör på låtsas som ingenting.
Så nästa gång var det Jennys tur att sätta världen i gungning. Det snurrade som fan men jag hörde Jills röst i huvudet "skärp dig, visa inte att du är snurrig", så jag kämpade på. Förhoppningsvis märkte inte Jenny hur skakad jag blev.
Passet var otroligt givande. Jag lärde mig massor. Kanske lite tufft att köra så pass hård sparring efter så lång vila. Detta var första sparringen på månader. Men jag kunde inte valt bättre folk att sparras med. Jill känner ni till sen innan, helt livsfarlig och asgrym. Åker till thailand och knockar folk.
Jenny kommer från en annan klubb, Strike, och var helt sinnesjuk bra. Det gick så satans fort och vilken kraft. Eftersom vi rullade runt och bytte partner fick jag aldrig chans att se Jenny och Jill sparras, det är säkert skithäftigt.
Dagens citat om dagens pass: "KM var ping pong, detta var pang pang"
Vad i he*vete...
Vad i hela fridens dagar håller de på med? Vad har de på sig? Och varför har den ena dammat av leoparddräkten och trott att den matchar med buffalos? Min gissning är "White Trailor Trash Championship" i Texas.
Herregud jag höll på att garva läppen av mig när jag hittade detta klipp. Oh my god.
De där kvinnorna behöver professionel hjälp. Både med träningen och garderoben.... Extreme Fighter Makeover kom hit fort!
Motivation på telefon
Kort om Jill:
Hon har tagit två SM-silver i kickboxning, SM-guld i kung-fu, brons i Croatia Open, silver i Danish Open och flera medaljer i nationella tävlingar.
Tävling i Thailand - 2009-01-24:
"Jill fick möta en mycket duktig thailändska med 45 matcher bakom sig. Thailändskan hade mycket bra sparkar men var klart besvärad av Jills kraftfulla boxning och låga sparkar. I tredje ronden så får Jill in sin motståndarinna i ringhörnan och sätter en slagserie om åtta tunga slag som ger thailändskan en räkning. Efter att ha kastat henne flera gånger så och satt ytterligare flera tunga serier så tvingas domaren slutligen bryta matchen i femte ronden då thailändskan var fullständigt groggy. Jill vann alltså sin match på knockout."
Anyways, Jill har ordnat ett match åt mig. En minus 65 match i Timrå, i augusti. Är det coolt eller vad? Min första riktiga match. På riktigt! (Inte KM utan på riktigt, mot en främmande människa från en annan klubb.) Hon skulle återkomma med mer info, idag ringde hon bara för att kolla om jag var intresserad. Jag svalde hela betet med hull och hår.
Gissa om jag blev sugen på att ta mig i kragen och börja träna ordentligt istället för att fjanta runt som jag gjort hela 2009. Sen vet man ju aldrig om det blir av, men jag ser det som en utmaning och en morot. Nu har jag något att träna för, något att sträva emot Genuin motivation. Så gissa vem som drog till gymmet direkt efter det telefonsamtalet.
Kickboxning imorgon, väskan är redan packad!
Urladdning utförd
Jag gick på ett fortfättningspass och körde stenhårt. En skön urladdning. Det behövde jag. Energin som fanns lagrad blev frisläppt.
Vi körde armbågar på mitts, aj aj aj, min armbåge ser ut som ytan på saturnus. Ser helt sick ut. Massa blåmärken och alla regnbågens färger. Vi körde en del knän också, men mina knän verkar mer härdade än mina armbågar. Min armbåge borde ha en egen postkod och ett eget språk.
Jag tycker det är kul att köra armbågar och knän trots att det inte "ingår" i kickboxning. Det ingår i Thaiboxning även kallat Muay Thai. Jag har haft funderingar på att börja med Thaiboxning, men jag trivs så sjukt bra på min klubb och har inga planer på att byta. Därför uppskattar jag att vi kör sånt ibland.
Mer att ge
Igår hade ett dubbelpass varit på sin plats. Jag hade mycket mer engergi och kraft att ge när passet tog slut. Jag har så mycket energi är lagrad i musklerna och jag snart spricker! Det gör liksom ont i kroppen, det finns mer Jempa att ge!!! Jag kommer spricka snart om jag inte får en riktig urladdning.
Jag var för övrigt på gymmet (och duschade) i tisdags Öhm... Hur ska jag förklara det där.
Jag var på gymmet, för att gymma.
Men det blev inte. Jag gick bara runt och gnällde i 1 timme. Vad jag än gjorde så smärtade svanskotan. Jag försökte med lättare vikter men allt gjorde ont, i och med smärtan försvann träningsmotivationen i 180 dit pepparn växer. Det var alldeles dötrist och alldeles tråkigt och alldeles.... under... understimulerande som Askungen skulle ha sagt.
Så, när jag var "klar" skulle jag duscha, men insåg ganska snabbt att jag inte ens var svettig. Inte ens varm. Behövde inte duscha. Men jag duschade ändå, därför var jag på gymmet och duschade i tisdags.
Det är inte så att jag är fattig och inte har en dusch. Jag har en fullt fungerande dusch i mitt eget badrum. Just for the record.
Nya leksaker
Supersize
Väääärsta! Tack Natalia och Gonzalo.
Måndag hela veckan
"LOMPA VI MÅSTE SLÅSS IKVÄLL!!!"
Som en god samarit ska jag givetvis gå och träna med henne ikväll. Och denna gång kommer jag inte vara lika snäll... mo ha ha ha ha...
I fredags på lunchpasset kom Thamer till mig ett flertal gånger och viskade i mitt öra "don´t be nice...." och jag har stor respekt för min tränare. UG UG UG!
Vi flippade totalt
Klubbens värstingar (från vänster Jempa, Nattis, Leila, Carina och Bella)
Tjejerna på bilden är helt klart bossarnas bossar på klubben och det visar vi gärna och ofta.Vi flippade totalt på träningen i fredags. Efter passet gav vi oss på en helt oskyldig kille (Henrik). Vi plockade upp honom i benen och armarna, bar in honom i tjejernas omklädnngsrum, slängde in han i duschen, slog på iskallt vatten och sprang därifrån.... Moget va??? Fy fan vad vi garvade... ha ha ha.... Henrik såg lite väl lycklig ut efter vår attack. Lite för nöjd. Tror inte riktigt att det räknas som ett straff. Oavsett vad skrattade alla på plats.
Klubben i fredags liknande mer en fritidsgård än en kickboxningsklubb. Den kognitiva medelåldern låg på 14 år.
Det var underbart. Träningen gick skitbra. Bella var helt bombsäker på att hon kunde höra "eye of the tiger" spelas i min
hjärna under passet. Jag är så sjukt taggad. Kickboxningspassionen är tillbaka. Daaa...da da da da da daa daaaah!
Leila var glad att jag var tillbaka.
- Äntligen någon i min kaliber!
- Öh... vadå för kaliber?
- Ja du och jag.
- Men vi är inte i samma kaliber, du är ju grymt mycket bättre.
- Nej men jag menar, någon som gapar och skriker som jag gör.
- Aha, du menar brölar-kaliber.
- Ja vi brölar högst och värst.
- Jaaaaaaaaaaaaaaaaaa!
- UG UG UG UGGGGG!
This cat is back
Som sagt. Jag är back on track. Tränade både måndag och onsdag, har även siktat in mig på fredag. Känns fenomenalt jävla superhärligt att vara tillbaka på mattan.
Yo soy fighter
Så här taggad var jag igår på klubben. Jempa behöver en kalldusch. Fzzz....
Det var så skönt att träna igår. Kickboxningen har definitivt fått en ny tändning. Jag älskade varenda minut av passet. Jag var totalt genomblöt av svett efter passet, just the way I like it. Jag var inte helt värdelös konditions och teknikmässigt vilket kändes skönt. Jag har inte tappat allt. Vikten var helt okej också. Nu är det bara att köra på!
Wow!
Vi har bytt lokal på klubben och den nya lokalen är sinnesjukt cool. Liknar mer en nattklubb är kickboxningsklubb. Det ser ut som Xzibit har varit där och "pimp my club".
När man kommit ner för trapporna har vi fått en cafédel (!?). Stor risk att man stannar på klubben längre än nödvändigt.
Som vanligt är den dyraste och lyxigaste delen på klubben tjejernas omklädningsrum *ching ching*. Vi har bastu, med röda ljusslingor?!?! Hur pimpat är det? Dusch, toa och resten är också riktigt nice. Väldigt fräsht. Nytt och cleant. Jag pratade med en av ägarna om vårt omklädningsrummet (Sami) och fick svaret. "Men ni är ju klubbens prinsessor, ni ska ha det bästa".
Själva slagsmålsytan är också läcker. Ljusslingor i taket som skiftar färg, helt nya boxningssäckar, nya mittsar. Lite för mycket speglar för vissa personers smak, men jag älskar mig själv så jag älskar speglarna också. Shysst ljudanläggning och splitternya mattor..... Allt luktar gott och superbra ventilation.
Jag kan förklara hur länge som helst, men jag tror att ni måste gå dit och se det med egna ögon.
Träningen igår gick galant. Otroligt skönt. Förbannat nöjd. Foten och svanskotan höll. Underbart.
Äntligen!
Idag var jag på vårdcentralen med min ständigt bråkiga svanskota. Den som jag pajjade i november när jag körde extreme stjärlappsåkning. Jag har haft ont sedan dess, och så vidare och så vidare. Idag var jag iallafall hos läkaren. Och jag fick svaret på den viktigaste frågan just nu: Får jag träna?
Och svaret jag fick var positivt, därav den glada minen. Jag får träna utifrån min egen smärtgärns. Skadan blir med andra ord inte värre av träning. Så idag, kl 16.50 ska jag köra mitt första kickboxningspass på evigheter. Jag är lika glald som en unge på julafton.
Svanskotan ska behandlas med maxdos av antiinflammatorisk medicin och alvedon. Lets do it! Ska på en röntgen också, bara för att checka läget, så inte svanskotan har rymt någonannanstans. Förmodligen har min faktur bara gått in i ett infalmmatoriskt tillstånd som läkaren uttryckte det.
Fuck!
Har fått nys om en thaigala tillägnad det starkaste könet. Vi kvinnor alltså. Girls night out. Verkar högst intressant.
Försök till fysisk aktivitet
Snörde på mig joggingskorna och gav mig ut i joggingspåret.
Och gav upp efter halva sträckan och surade gåendes resten av vägen hem. Orkade inte jogga min "vanliga" runda. Vilket var väldigt frustrerande.
En anledning till detta kan vara att jag råkade pajja mina hörlurar och fick jogga utan musik. Inte att rekomendera. Fick endast lyssna på min astmatiska andning och fräsande gäss som ville döda mig.
Så, dagens träning var under all kritik. Ska göra ett nytt försök snart igen. Kanske kickboxning på söndag... :)
Hur går det med svackan?
Vad fan svarar man på det?
Om jag svarar "ja" så menar jag ju att det går bra med svackan, som i sig är något negativt. Svarar jag "nej" måste det ju innebära att det inte går bra med svackan, det vill säga jag är på väg ut ur svackan. Vi hade en väldigt djup diskussion kring detta. 6 stycken lärarstudenter diskuterade denna djupa fråga ett par minuter, oj oj oj... vad ska hända med våra elever... framtidens demokratiska medborgare ligger i riskzonen.
Min kickboxningssvacka håller i sig. Det går "BRA" med svackan. Det vill säga det går dåligt för mig i allmänhet. Jag behöver kickboxning i mitt liv.
Längesen
Men å andra sidan får min fot vila ordentligt. Och så är det hög tid att göra något åt svanskotan. Har mer ont än någonsin. Det har blivit värre de senaste månaderna. Usch. Är fullkomligt livrädd för att gå till läkaren. Misstänker att den kanske sitter lite snett eller nåt
När jag är fit for fight ska jag börja träna igen.
Att vara eller inte vara.... kickboxare
Jag tänker inte lägga ner kickboxningen. Jag tänker bara köra på en lägre växel.
Allt gick så himla bra. Kände mig trygg i sparringen, kände mig självsäker och bra. Jag började styrketräna, eftersom min tränare sa att det skulle utveckla mig som fighter. Han skulle göra mig till fighter; I can make you a fighter, I will help you.
De två meningarna har jag fått höra ofta av en tränare som har en meritlista längre än nilen. Man blir ju peppad. Nu jävlar, nu ska jag visa vad jag kan bli. Kickboxar, gymmar och joggar. Han ser potencial i mig. Utvecklingskurvan gick stadigt uppåt. Jag kände mig som "the king of the world", som lille Leo skulle sagt på isbergsbåten...
Sen kom motgång efter motgång. Det kändes som om hela världen gick emot mig. Och med hela världen menar jag ett ledand i foten utan elastisitet. Trampade snett, om och om igen.
Så det blir färre och färre pass. Har väl varit där 3-4 gånger på de senaste 2 månaderna eller nåt. Jag som brukar vara där 3-4 gånger i veckan, MINST.
Nu har jag fattat de vuxna beslutet att bara ta det lugnt. Ta en dag i taget. Baby steps. Bara träna för att ha kul, inte för att bli världsmästare.
Dags att lägga handskarna på hyllan?
Jag känner mig splittrad.
Min nyfunna kärlek till kickboxningen börjar närma sig sin första kris. Som med alla förhållanden tar smekmånaden slut, vare sig man vill eller inte. Och efter 1 år kommer första krisen. Överlever man den krisen kommer inte nästa förrän efter 7 år. (har jag läst i någon skvallerblaska)
Så efter den spännande introduktionen kan jag konstatera att den heta passionen för kickboxningen har svalnat. Det är blivit rutin och är inte lika spännde längre. Så hur ska vi krydda på detta förhållnade då, Jempa och kickboxningen. Kan det vara en ide att vara ifrån varandra ett tag? Ett upphåll, "on a break" som Ross och Rachel skulle sagt. Jag har seriösa funderingar på att skippa sommarterminen och köra igång igen i höst. Då får jag ju längta lite efter den. Eller...?
Teknik
Vanligtvis kör man en eller två ronder var innan man byter. Det vill säga en person slår och en person håller mittsar. Men idag tok-startade Thamer med fyra (4!) ronder i rad, och jag började slå. Gissa om jag var genomblöt när det var dags att byta, oj oj oj. Man kunde lätt ha använt mitt linne som skurtrasa istället, för den var plaskvåt. Just the way I like it.
Imorgon har jag seriösa funderingar på att gå till gymmet. Har inte varit där på jättlelänge. Vi får väl se hur det blir med den saken.
Förundrad...
Jag undrar verkligen vad Thamer gjorde med foten igår. Nån woodoo eller nåt, för jag har inte ens ont nu.
Helt fantastiskt.
