ENKICKBOXARES

Yes nu är det på gång. Artikeln tar form. Chefredaktören på topphälsa mailade journalisten som skrev repotaget om mig, jag blev omnämnd som "värsta powertjejen". Samt att jag var väldigt inspirerande. (!) Wow.

Riktigt sköna utlåtanden. Jag är glad och stolt över mig själv. Så alltså, februarinumret blir det. Spännade. Kan ju inte påstå att jag är sjuuuuuukt nyfiken på vilka bilder de har valt. Bäst för dem att jag är snygg, annars kommer jag och kickboxar upp hela tidningsredaktionen.

Nu har jag vilat i  39 dagar... Fightingabstinensen finns inte ens på världskartan. Det har varit oerhört krävande att inte få fightas. Jag saknar det så mycket, hela kroppen skriker efter fighting. Jag har gymmat ganska regelbundet och försökt bygga lite muskler och hållt konditionen vid liv. Men nu har det också nåt sin spets, jag är spytrött på gymmet... Har inte direkt fått några muskler men några nya linjer har jag skaffat mig. Jag är så less på gymmet nu, det är liksom inte kul längre. Går bara där för att inte tappa formen, och enligt min mening ska träning vara KUL, för mig är det A och O.

Kanske har jag bara en dålig dag, men idag gick det verkligen åt pipsvängen på gymmet. "Mina" maskiner var upptagna, det var för mycket folk, jag orkade ingenting, hörlurarna pajjade... ena grejen efter den andra, och med dessa små gropar i vägen sjönk mitt tålamod och jag blev bara sur och grining.

Måste tillbaka till fightingen, OMGÅENDE... Dessa 39 dagar utan fighting har varit en prövning. Minst lika svårt att gå ner 20 kg skulle jag säga. Suget efter träningen är för stor, jag orkar inte stå emot längre.

Har planerat att köra ett thai-pass på lördag. Måste ha en fix. Känna efter vad kroppen går för.

Så här är det.

Jag får inte fightas på ett tag.

Detta är anledningen till att jag inte har bloggat ordentligt senaste veckan. Den sista dagen på lägret (söndagen) var min sista träningsdag på ett tag.

Min kropp har inte riktigt hängt med i den rehjäla pannkaksvändning jag har gjort i mitt träningsliv. Jag har tränat för hårt, för långa pass. Jag har vilat och sovit för lite. Strechat för dåligt och ätit för dåligt. Allt detta har lett till att min kropp inte riktigt har pallat med.

Jag har inte lyssnat på kroppen, trots varningssignalerna. Skador och smärtor hela tiden. Men jag har kört på ändå. För Jempa är inte den som viker sig för lite smärta.

Fotlederna viker sig, vänster knä strular, höfterna och ljumskarna gör jätteont och svanskotan är helt åt h-vete. Detta har pågått under en längre tid och jag har bara bitit mig i läppen och kört på. Någonstans tänker jag "Men det ska ju göra ont att fightas, det är ju inte schack vi håller på med...."


Slutkörd?


Men som sagt. Jill har blåst av alla matcher och gett mig träningsförbud fram till februari. Det var nämligen en liten fågel som viskade i hennes öra om hur min situation såg ut. Någon modig person som vågade gå emellan mig och min fightning...

Så ända sedan förra söndagen har jag varit på lite dåligt humör. Har känt mig sänkt. Fightingabstinensen är total. Men jag är vuxen nog att förstå att detta är för de bästa. Jag träffade Jill häromdagen och fick en julklapp. En morot som hon själv sa. Det var en stor planch, en kalender för hela nästa år, där hon har ringat in alla tävlingar jag ska få köra. Framförhållning och planering. Oerhört gulligt att göra den till mig. SM i maj i sikte...

Men ah, detta är ett litet set-back. Jag kan fortfarande hålla igång med gym och sånt. Men meningen är att min kropp ska få läka ordentligt nu under december och januari. Och jag får lov att tacka den lilla fågeln som skvallrade på mig. Jag var riktigt förbannad till en början - men det gick över. Jag förstår ju. Och uppskattar att det finns folk i min närhet som bryr sig så mycket om mig. Tack.

Sen jäklar smäller det när jag kommer tillbaka på mattan!

Men jag kommer fortsätta blogga. Har massa bilder och historier att dela med mig av.

Här kommer äntligen matchen klicka och se!

Vilken fest det blev. Mama mia. Årets hetaste fest helt klart. Hela klubben full med fulla fighters. Haha. Jempa, som är hälsan själv, höll sig nykter och observerade allt och alla. Oj oj oj, vilka hållhakar jag har på de flesta. Jag såg och hörde allt. Passa er för att tjafsa med mig nu, I know everythiiiiing....

Nä men seriöst. Det var en grym fest. Hade riktigt kul. Spenderade största delen av tiden i ringen, som var förvandlad till ett dansgolv. Det var riktigt riktigt bra... Jill satte på mig hennes världsmästarbälte som jag glatt svansade omkring med. Höll på att bli inkastad i duschen ett par gånger. Folk tyckte det var kul att lyfta upp mig hela tiden, i armar och ben och gå omkring med mig. Vilket för övrigt kändes helt främmande. Jag tror fortfarande att jag väger 77 plus liksom. Begriper inte att de orkar lyfta mig. Sen kommer jag på, just det... jag är inte tjock längre. Min hjärna har inte riktigt hängt med i viktraset. Hur som helst...

Framåt 3 tiden när musiken hade tysnat och de flesta hade gått gick jag, Leila och Jill och länsade buffebordet. Bella verkade gilla vår ide och kom också dit "Kan man få en doggybag eller?"...

Att festa med fighters är helt klart min melodi.

På lördag, 5 december är det All Styel Open i Solna Hallen. Matchstart 13.00. Be there or be fyrkant. Jempa ska slåss.

Jempa och Peter i ringhörnan. Sekunderna innan matchen. Jag är fokuserad och lyssnar på Peters instruktioner.

"Jempa du äger ringen, det är ditt hem, du kan det här"



Jacob som var domare växlar några ord med mig och Peter. Minns inte riktigt vad vi pratade om, hade bara "Jempa du äger ringen" i huvudet.

Imorse när jag vaknade var jag ovanlilgt pigg och glad. Jag vaknade upp och kände mig som en riktig champion. Helt underbar känsla. Har fortfrande svårt att smälta gårdagens helt oväntade match. Kom som publik men hamnade mitt i ringen med lånade kläder och lånad utrustning. Hel tokigt egenltigen, var inte vare sig mentalt eller fysiskt beredd på match. Men det gick ju galant ändå.

Idag vaknade jag som en vinnare. Jag har tagit min första seger inom kickboxning. Visst, det var KM, men ändå. En vinst är en vinst. Men den största vinsten är att jag vågade anta utmaningen. Jag testade mina gränser. Jag segrade. Ringen är mitt hem.

Jag kan erkänna att jag var livrädd till en början. När jag hade tackat ja och folk började fixa grejer åt mig. Shit vad har jag gjort, tänkte jag.

Men sedan kom Jill till klubben, alla rädsla försvann och jag blev lugn och självsäker. Jag hörde henne ropa på mig från omklädningsrummet "Jempa? Jempa? Jempa?"... Sen gick det fort. På med all utrustning, massage med linement, uppvärmining, insmörjning med vaselin och på med hjälmen, in i ringen... TIME TO FIGHT!!!

Stort tack till alla som lånade ut sina grejer igår och gav mig möjlighet till att genomföra detta. Jag har verkligen vuxit som fighter. Tack!

Trodde du att du skulle komma så här långt? - Nej...
Trodde du att det skule sluta här? - Nej...

Men resan har bara börjat. Jag har kommit otroligt långt på 1 och ½ år. Det slog mig idag. Både pyskiskt och fysiskt. Jag har skapat mig en ny identitet genom kickboxningen. Det är den nya och förbättrade Jempa. Jag är fortfarande samma person, fast en shysst uppdatering, det senaste operativsystemet, hajjar ni?

Jag har fått en självförtroende som kan flytta berg, jag har skaffat mig en sund livsstil, jag har fått en kropp som jag kan titta på i spegeln och känna mig nöjd med, jag är modigare, vassare och mer ödmjuk.

Kickboxningen har vekrligen förändrat mitt liv. Jag vet inte vad jag hade för tankar när jag började med kickboxningen den där sommardagen i Juni 2008, men jag trodde aldrig att det skulle "sluta" så här. Att jag skulle brinna så starkt för något och totalt hänge mig till något som jag inte ens var intresserad av innan. Det är lustigt. Hur livet kan förändras.

När du är trött i kroppen. När du är så där pisstrött att du inte vet vad du heter.... då orkar du lite till.

Visst är man trött på att höra det? Eller om det gör ont. "Smärta är vekhet som lämnar kroppen". Jösses, dänga gära en till klyscha i fejjan på mig...

Men det är ju faktikst sant.

I söndags, när vi gjorde armhävningar och armarna skakade som mest gav jag mig fan på att klara det. För hjärnan är starkare än kropppen. Det handlar hela tiden om ett krig mellan hjärnan och kroppen. Man klarar alltid mer än vad man tror, om man bara TROR. Det är ofta där skon klämmer.

Dessutom envisades Peter med att gå och "sparka in" mina armar. Jag hade för bred fattning, d.v.s. armarna för brett i sär. Satan vad mycket jobbigare det blev med armhävningarna då. Jag har liksom redan problem med vanliga "normala" armhävningar, när Peter krävde smala armhävningar hade jag nästan redan gett upp. Jag klarar det ju ändå inte, började jag intala mig själv. Men, så tänkte jag, det är bara din hjärna som spökar. Din kropp klarar. Så jag började kämpa, och vråla vid varje armhävning. Armhävningarna blev inte de snyggaste, mest tekniska, eller flest i antal, men jag gav inte upp. Jag körde fast armarna skakade och musklerna brände. 

Så fort det börjar bränna till i musklerna lägger många av. Man tror att man är helt slut. Men det hela handlar bara om att ta kontrollen. Det är ju inte farligt när benen skakar och mjölksyran kommer. Men hjärnan stänger liksom av när man upplever smärta och trötthet. Det är bara att kämpa emot och köra.

Självdiciplin, är det så det kallas???

Och egentligen. Nu när jag tänker efter. Den där känslan. Ni vet, när det verkligen bränner i musklerna och man är redo att lägga av. Den där känslan, den är faktikst rätt skön. När man verkligen får ge allt och släppa lös riktigt ordentligt. Den känslan är fasiken underbar.

Hjärnan är starkare än kroppen. Kom ihåg det.

(missförstå mig rätt, klart man inte ska ignorera kroppens signaler, gör det ont "på riktigt" ska du ju givetvis lägga av. ni hajjar. säg ja, annars måste jag banka in vett i skallen på er. hotar.)

Det har varit dåligt med uppdateringar. Jag vet. Men jag har ju varit skadad och det har inte blivit mycket träning. Höften är helt enkelt superkrånlig.

Förra veckan roade jag mig själv med att vara hjälptränare på klubben på några pass. Det var skitkul. Det var mycket tillfredställande att hjälpa till med passen på klubben. Kände mig viktig och det var kul att dela med mig av min kunskap som jag har fått av andra.

I helgen blir det åka av. Jag ska till Västerås på kampsportsläger med Åsa Sandell och Caroline Ek. Det lär ju bli en riktig höjdare. Så gissa om jag ûbervilar min höft nu så jag ska vara fit for fight...

Vad nu då?

Mitt vänsterknä har börjat strula. Kan det vara en gammal idrottskada som spökar? Det gör ont inut i knät och på höger sida om knät. Det är väldigt svullet och smärtar hela tiden. WTF. Vart kom det ifrån?

Jag pajjade knät mitt  i min innebandykarriär runt 2000-2001. Menisksen var trasig enligt magnetröntgen och jag oprerades. När jag vaknade upp sa de; "Du, det var inte menisken..." Vad i helvete. Tron på den svenska vården sjönk direkt till havets botten. "Men vad gjorde ni där inne då" frågade jag och la händerna på mitt bandagerade knä. "Du hade ett medfött fel där, en flik som vi tog bort".

Jag minns inte riktigt vad vi diskuterade sen, var lite drogad efter operationen. Sjukgymnastik påbörjades och innebandykarriären lades på hyllan. Hade problem med knät en längre tid, jag erbjöds en injektion i from av en nervblockad. D.v.s. de skulle ta bort känseln i knät så jag skulle slippa ha ont. Detta lät lite väl drastiskt så jag bet mig i läppen och tackade nej. Slutade träna, sen lugnade sig allting. (och så blev jag tjock också)

Nu 9 år senare verkar alltså knät spöka igen. Har mitt missbildade knä fått nog av hårda kickar och hårda intervaller?

Förhoppningsvis är det inget allvarligt. Jag ska fortsätta att vila benen och bara köra lite lätt boxning. Jag har inte tränat ALLS på 2 dagar p.g.a. knät, en eloge för det tack. Har ju myror i brallan, eller elefanter...

Helgens träning har inneburit jogging, hopprepning (hopprepshoppande?) och boxning. Eftersom höften strular lite fortfarande har jag inte kört någon bensparring alls. Men boxningen har jag kämpat på med. Och det blir bättre och bättre. Kanske bra att vara skadad ibland, så man kan slipa på andra delar. För jag tycker fasiken att min boxning har blivit bättre sedan jag pajjade höften. Alltid se det positiva i det negativa.

Jill blir ompysslad av Peter. Ont i vristen. Röd är för övrigt en populär färg...

Jill åker till EM i Rom på tidag. Hon ska bli Europas grymmaste. Ingen tvekan om den saken. Kör hårt. Möblera om plytet på dem.




Jempa ser allmänt kaxig ut. (som vanligt)

I lördags slapp vi joggingen. Istället fick vi hoppa hopprep. Något som jag inte riktigt behärskar ännu. Men det är på bättringsvägen. Jag trasslade in mig ett par gånger, men jag ramlade inte iallafall. Det krävs en hel del teknik för att lyckas med hoppningen. Jag har ju inte hoppat hopprep sen i lågstadiet. Och det är ju ett tag sedan, typ när dinosaurierna gick på jorden.

För övrigt var jag ute och festade med 6 stycken kickboxare i helgen. Dum som jag är skrev jag detta på fejjan, eftersom vi planerade kvällen där. Detta fick min tränare syn på, så jag fick hotfulla sms hela kvällen. Helt befogat när man ska ut och festa och gå upp kl 8 dagen därpå för träning.

'"Så lilla Jempa ska ut och festa ikväll, då kommer jag köra extra hårt med dig imorgon"

Skötsam som jag är kom jag pigg och glad till träning 9.50 följande morgon.

Wow! Vilken dag jag hade igår. Jag och Adela hade bestämt oss för att erövra karlbergs hinderbara. Adela är en vältränad liten duracellkanin som menar att ingenting är omöjligt. Hon fick mig att klara saker som jag aldrig trodde att jag skulle klara.

Adela klarar lätt "det irlänska bordet".



Jag blev mest hängandes som en apa. Men jag lyckades till slut.




Jempa krälar i sanden. Ingen hink och spade här inte.




Om det var jobbigt? En bild säger mer än tusen ord...

Lycklig högst uppe på ett klätterhinder.


Vissa hinder trodde jag var omöjliga att klara, men Adela talade mig till rätta och jag klarade rubbet till slut. Det svåraste hindret för mig var en vägg-jävel. Och jag mitt dumma pucko rusar typ rakt in i den och hoppas på att den ska vika sig. Så gissa om jag har blåmärken och bulor idag? Det gäller att hoppa upp och få tag med armarna och sedan häva sig upp. Det var tungt, men det gick!


För övrigt slog jag nytt personligt rekord i armhävningar. Det förra rekordet låg på 8 stycken, och det nya ligger på 11. Jag kan tillägga att jag lyckades med denna prestation EFTER hinderbanan. När man var så lagom mör i kroppen.

Efter hinderbanan drog vi till klubben och lajjade lite. Adela den jävla dåren gick ut och sprang 7,5 km. Helt kräjsy. Fattar inte hur hon pallade det. Jag slog på säck, strechade och minglade. Direkt efter träningen när vi kommer ut från klubben blir vi uppraggade av två personen i "axelssons-scrubs":

- Hej tjejer skulle ni vilja ha en timmes gratis...

- JAAAA! (vrålar jag)

- Helkroppsmassage här på...

- Sluta snacka, lets go (avbryter jag)

Snett över gatan från klubben ligger axelssons massage institut. De hade inga bokningar igår på kvällen, men hade massa elever som behövde massera. Så de gick ut och raggade upp folk för gratis massage. Jag var inte direkt svårflörtad.

Thaimassagen i fredags var rena tortyren. Har otroligt jävla pissont i höften nu. Hon hittade massa knölar som hon knådade sönder - aj aj åter aj. Är helt svullen där nu. Den som säger att massage är skönt är helt från vettet. Det var ren och skär smärta i 60 minuter. Jag var på svimmningsgränsen ett par gånger.

Trots smärta pallrade jag mig iväg till thaiträningen idag. Peter tyckte inte ett dugg synd om mig. Det  var nämligen han som skickade mig på thaimassagen.

(10 minuter in i behandlingen)
- Friend of Peter?
- Not any more....

Antar dock att lite thaimassage var vad min kropp behövde. Man måste ta hand om kroppen. Annars går den sönder.

Vi körde långa rundan som uppvärmning idag, 6,5 km, och jag skulle nog ha klarat hela rundan med blev stoppad av Peter när det återstod någon kilometer. Jag andades alldeles för snabbt och ansträngt. Peter försökte tala mig till rätta och jag försökte ta djupare andetag. Jogging för mig är på liv och död. Jag tycker det är så jobbigt och ser absolut inget  skönt  med joggingen.

Alla andra joggar lätt, ser avslappnade ut och andas normalt. Jag tar i för kung och fosterland, flåsar som ett ånglok och svettas som en gris. Jag måste lära mig att andas "rätt" när jag springer... Då orkar jag mer och blir inte lika trött. Konditionen är det inget större fel på, jag måste bara andas lungt och fokuserat och inte hyperventilera. Detta gör joggingen till en dödskamp (känns det som.)

Träningen gick bra sedan. Körde bara boxning idag eftersom höften smärtade. Fysen inriktades på magen. 150 situps med stryk. (Den andre personen slår en hårt i magen, sidorna och på låren medan man gör situps.) Tjejen jag körde med idag slog alldeles för löst så snälla goa Jill kom och visade hur hårt man skulle slå. Aj! Hård kärlek.

 Sedan körde gemensam strech och en avslappningsstund. Jag efterfrågade en gemensan streching eftersom jag är så dålig på det, det var kul och strecha tillsammans och det gav mig mer än när jag strechar på egen hand.

Efter passet åkte jag hem till en god vän som är naprapat som pillade på mig en stund. Det gjorde jävligt ont. Men det var nog nyttigt det med...

Imorgon blir det förmodligen vila för på tisdag blir det nåt helt annat. En kompis från klubben, kalaspinglan Adela, ska lura iväg mig till Karlbergs hinderbana. Det lär ju bli spännade... Ska försöka få med mig en kamera så ni kan få se lite pinsamma kort när jag gör bort mig i hinderbanan, eller kräks i en buske av utmattning.

Elitgruppen har tagit mig. Käkat upp mig levande. Spottat ut mig, som en blöt fläck på mattan. Helgens träning, 2 gånger 3 timmar har varit den absolut tuffaste träningen jag upplevt i mitt liv. Jag är så trött, blåslagen och trasig. Men jag har lärt mig otroligt mycket. Jag har t.ex. lärt mig att jag orkar mer än vad jag tror.

Vi börjar varje pass med en joggingtur. Den korta rundan är 4.5 km och den långa rundan är 6,5 km. Jag tar mig alltid runt på något jävla vänster hur trött jag än är. Ibland behöver jag lite pep-talk för att orka.
I vårt gäng tar vi hand om varandra, de snabbaste löparna vänder och hämtar upp de långsammare joggarna. Så man behöver aldrig bli rädd för att bli övergiven och borttappad. Efter denna mödosamma runda kör vi thaiboxning resterande tid. Nämnde jag att vi tränar i TRE (3!) timmar...

Lördagen var mest rolig. Dagens roligaste ögonblick var när jag gjorde ett "Family Guy-dyk" rakt ner i mattan. Ramlade pladask på ansiktet. Händerna under kroppen och ena benet böjt. Det såg helt galet ut. Man måste nästan ha vart där för att fatta hur dumt det såg ut. Jag blev liggandes några sekunder eftersom jag (och alla andra) började asflabba. Jag körde sparring med Jill och vanligtvis när hon fäller mig så fångar hon mig och lägger mig snällt på mattan, men inte den gången. (Påminnelse till mig själv: Landa inte på ansiktet)

Det sista vi gjorde i lördags var magträning. Då täckte jag Jill i dregel. Vi skulle stå mot väggen och hålla upp händerna och ta emot boxning mot magen. Och för varje slag jag fick spände jag magen och andades ut, och det blev så jävla jobbigt att jag liksom spottade ut saliv vid varje andetag. Inte så sexigt. Dreglet slungades ut och Jill fick sig en ofrivillig dusch. Efter ett X antal slag mot magen och låren föll jag ihop på mattan och grät en skvätt. Av smärta och utmattning. Men sen var det bra.

Idag, söndag. Körde vi mycket kondition. Efter joggingturen fick vi hoppa hopprep. Jag är ingen hejjare på detta och trasslade mest in mig i hopprepet, men jag gjorde faktikst mitt bästa. Alla andra hoppade skitsnyggt och jag såg mest ut som ett fyllo. Efter hoppningen fick vi släppa alla våra aggressioner på säckarna. Det var kul och jobbigt. Jag slog och sparkade allt var jag orkade. Den där säcken fick smaka!

Sen var det dags för clinch. Och jag var uppriktigt rädd. Vi hade clinchat en del under lördagen och jag hade mycket ont i nacken efter detta och var inte så pigg på clinch idag. Jag var mycket nervös och slösade massor av energi på att vara rädd. Vi körde på och jag åkte på en nacksving som fick ögonen att tåras igen. Det var riktigt jobbigt, men jag bet ihop och torkade tårarna och fortsatte kämpa. Fy fasiken var jobbigt det var. Men jag stod ut.

Vi har kört mycket sparring under helgen och jag börjar sakta men säkert börja hitta ett lugn i min sparring. Eller jag försöker hålla mig lugn när jag sparras.

Och jag kämpar frebilt med sugpropparna. Jag är inte så stabil. Är rätt vinglig och flaxig, fötterna ska vara som sugproppar i mattan. Jobbar på detta.




Peter - Elitgruppens tränare. Den mest pedagogiska tränare jag mött i mitt liv.




Jill och hennes svettfläckar




Jill och Håkan - Det farligaste paret du kan möta i en mörk gränd i Stockholm


Jempa och Peter ser glada ut efter lördagens pass.

Jag var INTE lika glad på söndagen.... Jag släpade hem fötterna efter träningen. Muttrandes med en soyaproteindrink i handen. Så jävla trött. Helgen prövning har varit kul och mycket givande. Och jag har upptäckt att man kommer långt på viljestyrka. Jag känner mig hedrad att få träna med detta superduktiga gäng, och suger i mig deras kunskap som en svamp. De ger mig så mycket.

Jag är så hypokondrisk. Jag är ju inte ett dugg sjuk. Är hur pigg och fräsh som helst. Var helt övertygad om att jag hade svininfluensan igår, men som sagt, det var en släng av hypokondri. Det är inget fel på mig.

Igår körde vi sparringövningar och fri sparring. Emellanåt åkte jag på storstryk och emellanåt gick det rätt bra. Jag åkte på några ordentliga flygturer rakt ner i mattan. Måste lära mig att stå på fötterna. Sugkoppar som Peter Wetzelmayer säger. 

Jag sparrades rätt hårt med vissa vilket resulterade i att jag åkte på en hel del tjottablängare rakt i nyllet. Men jag är helt "inne på" att man måste få stryk - och framförallt kunna ta stryk för att bli en bättre fighter. Man känner sig ofta väldigt levande efter hårda sparringpass, man klarar av mycket mer än vad man tror.

Ikväll blir det träning igen.

Igår efter träningen gick vi hem till Jills kille, Håkan. Vi åt tårta, bullar, drack läsk och tryckte i oss kokostoppar. Eller ja, det var väl bara jag som käkade kokostopparna (laktosfria). Det är sådana där med vitt skum i och kexplatta.


Eftersom jag är en rätt klantig person hade jag lyckats mosa alla kokostopparna, men de smakade gott ändå. Det var helmysig stämning och kalorierna flödade.

Jag, Helene, Jill och Håkan kollade på matcherna från GNO - Queen of the ring. Betty skulle varit med oss men hon kunde inte komma. Hennes dotter var sjuk, så vi saknade Betty.

Det var kul att kolla på matcherna tillsammans och jag tycker faktikst att alla tuffa kickboxare gjorde ett bra jobb i thaiboxningsringen. Det var allas första thaimatch and we will be back. Det var kul att se sig själv på stor platt-tv (tack Håkan). För övrigt sög vi alla när det gällde clinch och knä-delen.

Efter GNO-analysen kollade vi på Jills matcher från thailand. Det var rena slakten. De stackars thailändarna som gick upp i ringen mot Jill blev slarvsylta. Mama mia.

Nästa år vill jag åka till thailand. Jag ska börja spara pengar nu.... (så kanske det blir verkligehet).

Jag har inte slutat kick-blogga. Jag har blivit sjuk. Feber, snorig, hostig och eländig. Jag tror att jag har fått en släng digerdöden. Så sjuuuuk... okej jag överdriver. Men jag är tillräckligt sjuk för att inte få träna. Vilket suger big time....

Suck, typsikst... host och snörvel,